Det blev perfekt väder. Lite vind som svalkar, lite regn och inte allt för varmt. En dag för löpning. Det skulle bli min tionde Tjejmil, och tack vare mina underbara döttrar blev det en minnesvärd Tia.

Det jag funderade mest på var hur det skulle gå för den yngsta dottern. Hon har jobbat så mycket på sistone att jag inte visste om hon hade tränat något, förmodligen inte. Äldsta dottern har tränat, kämpat och legat i men skulle hennes knä hålla?

Det fanns potential för katastrof, eller fantastisk succé.

Det blev det senare. Äldsta dottern persade med säkert 7-8 minuter och satte ett hejdundrande personbästa. Jag lotsade runt min yngsta längs banan, peppade, tjatade, roade och pladdrade henne runt på under 90 minuter. Hon trodde inte själv att hon skulle klara det på så kort tid, som aldrig sprungit längre än 7km och som vad jag vet inte tränat på hela sommaren.

Jag visste ju att hon skulle kunna, det fattade jag redan tidigt när hon hade sprungit kontinuerligt i nästan 3km. Hennes bekymmer sitter i självförtroendet, hon vet inte hur mycket hon faktiskt klarar.

Det visste å andra sidan inte äldsta dottern heller. Jag gav henne ordern att springa så det kändes jobbigt, på gränsen hela tiden. Det gör inget om det blir jobbigt, det är helt okej. Titta inte på klockan, bara spring. Och som hon sprang 😀

Båda kom runt med flygande fanor, och yngsta dottern skaffade gymkort dagen efter tävlingen på samma ställe som sin syster. Hon tänker också börja träna, och hon vet redan vad. Poweryoga för rörlighet och mittkroppsstyrka och så småningom spinning för konditionen. Kompletterar med löpning när jobbschemat tillåter.

Är jag mallig, eller är jag supermallig??? 🙂

Jag kunde inte fått en bättre Tjejmil faktiskt <3