Denna helg har jag minsann sprungit. Både lördag och söndag. Förvånande nog kunde jag. Inte många meter gång alls. Jag har sett till att inte dra upp för hög puls för att inte få mjölksyra eller håll, men ändå lyckats springa mest hela tiden. 4 km varje gång. Nu har jag rejäl träningsvärk och det känns bra. Kroppen känns glad. Inte lika stressad men däremot glad. 

Idag har jag bokat in lunchspinning. Sedärja!

Och så har jag börjat stå på jobbet. 

Vikten nu runt 55,0. Det betyder att jag är nere där jag var när jag kom hem från Stockholmsresan augusti 2015 då jag plötsligt började samla vätska. Bara Stockholmsresan kvar i nergång, om man säger så. 2 kg. 

Senaste veckan har jag varit på höftböjare/ljumske på framsida lår. Båda sidor. Jag tror att stora stopp här gör att det samlas både på framsida lår och i midjan. Hoppas det. Man hinner ju inte gå över hela kroppen hela tiden. Måste hitta fokusområden och ge sig på dem. Hittar man ställen där kopporna gör ont bör man bli glad – för då har man avgjort hittat ett stopp. 

Jag kommer i jeansen jag köpte på den där Stockholmsresan. Jag kommer i de första G-starjeansen och det bubblar förstås över i midjan men inte så läskigt mycket. Glädjen i att prova kläder som man kommer i igen. Och jag hoppas att vätskan på magen också hänger ihop med de stopp som jag bearbetar nu. Att vätskan landar där när den borde ta en annan väg. 

Jag börjar känna igen mig själv igen. Känner mig snygg. Jag underhållstränar inte – jag siktar på att bli brutalt snygg. Yei.