Helvete så kallt det var idag! Jag frös om knäna! Rumpvärmaren skyddade de ädlare delarna men låren nedanför houdinibyxorna och knäna var alldeles röda när jag skulle bada! Idag skulle jag haft hellånga houdinibyxor helt klart.

Men det var ett tröstande pass efter gårdagens fail. Att pulsen toppade 167 är nog bara mätfel eftersom det inträffade så tidigt i passet, bara någon minut in i passet. I övrigt var pulsen jättelåg och fin. Enda gången den steg lite var när jag passerade Hästa gård, det finns några motlut där som kan vara lite lömska om man inte tänker sig för. I övrigt höll sig pulsen runt 80% och det är jag vrålnöjd med – perfekt helt enkelt. Det är precis där pulsen ska ligga på distanspassen. Det roliga är att schemat jag går på den 10 februari pratar riktfarter, och distanspassen ska gå i 6:30 för att det ska vara bra. Dagens pass snittade jag 6:29 min/km 🙂

Så nu känns det bra igen, nu är jag glad. Jag får fler chanser att jaga upp pulsen över 172. Imorgon ska jag köra tröskel, då ska jag hålla pulsen så nära 168 som möjligt. På Bosöns löpband betydde det 11km/h men gymmets band är nog inte lika exakt, om jag väljer att springa där. Det hänger lite på hur kallt det blir imorgon, rumpvärmaren hinner nog inte torka tills imorgon.

Jag vet nu varför det blev som det blev igår. Löpbanden är stumma, rigida. Ute kan jag i varje steg reglera ansträngningen, hur hårt jag trycker ifrån och hur mycket jag ska ta i. På löpbandet krävs det att jag börjar trycka på knappar, det är långt ifrån lika flexibelt som att springa på bana helt enkelt. Ute accelererar jag antagligen mycket hårdare, skjutsar upp pulsen snabbare och håller den hög med hjälp av känslan av syrebrist: Känns det inte som om jag håller på att kvävas springer jag för sakta.

På en idrottsplats är det nästan som en betingad reflex att springa snabbt, det är något med tartanet som gör att man drar på. Det är på sätt och vis lättare att springa tufft på en idrottsplats, man har mental draghjälp av att det är en plats man brukar ta i på, på ungefär samma sätt som man kan ha draghjälp av att ha på sig sina favoritskor eller lyssna på sin favoritmusik.

Det gör inte gårdagens pass bättre på något vis, men jag förstår mer varför det gick som det gick nu. Jag tänker inte göra samma misstag en gång till. Jag tror jag vet hur jag ska göra nästa gång, jag har en idé som måste testas:
Uppvärmningen körde jag ju progressivt i 4km där de sista fyra minutrarna höll rätt puls. Sen vilade jag 4 minuter innan jag började springa igen. Men nästa gång jag börjar springa drar jag inte igång intervallen förrän pulsen är uppe i rätt fart s a s. Det kommer iofs betyda att vilointervallen blir fasligt lång, men jag kommer att få mina 4 intervaller med pulsen över 93% av max.

Om jag orkar dvs. Det finns inga garantier för det, men jag måste ju prova. Jag kan inte komma på något annat sätt, för korta ner vilan (så att inte musklerna hinner skölja bort mjölksyran) känns inte som en bra idé.

Imorgon ser jag fram emot att kasta mig över ett tröskelpass. Riktigt hur, vad eller var vet jag inte riktigt men inspiration lär jag hitta i en viss bok som i skrivande stund står inom armlängds avstånd…