Jag kände mig som Nelson idag med, men dessvärre varken Carey Nelson eller Alexander Nelson utan noshörningen.
Det går tungt att springa och det känns verkligen som om jag har skyhög puls. Det går sakta. Så döm om min förvåning när jag kollar pulskurvan och ser att snittpulsen är jättelåg. Jag begriper ingenting, det är inte så det känns när jag är ute. Det känns som om jag springer med pulsen nära max, men det gör jag ju bevisligen inte.
Jag lufsar väl vidare och hoppas det lättar snart. Jag gör vad jag kan med det jag har och försöker att inte låta det bekymra mig att jag idag blev slutkörd av knappa 16km. Jag ska springa 100km. Ska. Kroppen gör bäst i att börja anpassa sig snart, annars får vi en otrevlig resa ihop, kroppen och jag. För jag ska klara det.
🙂
Ja, det har varit som ett hårstrå i ögat (mentalt) att inte begripa sig på kurvan 🙂
Skönt att slippa den myran på huvudet 🙂
Slut med bryderier alltså, vad skönt för dig. 🙂
Det måste ha varit ett dåligt batteri – idag hittade inte klockan pulsbandet alls. Efter byte till nytt batteri (igen!) hickade den igång och sen var allt som vanligt.
Det kan alltså ha varit pulsbandets fel hela tiden, att siffrorna såg så besynnerliga ut – precis som Tony sa! 🙂
Det man inte vet… 😉
Urk! Fast det är äckligt ändå med kiss, sterilt eller ej…. 😮