Den, faktiskt, jobbigaste saken med den här vätskeansamlingen och klimakterietjosan som satte igång någon gång där i september förra året har varit att min hals har blivit så ful. Jag har haft jättesvårt att acceptera det. När det plötsligt blir rynkigt, hängigt och liksom grovt och liksom glanslöst. När uttrycket kalkonhals känns begripligt. Och när man inser att det spelar ingen roll hur ungdomligt man tror att man kan klä sig, med en rynkig hals ser man gammal ut. Man ser ut som alla sina år. Det gick så långt att jag var in och kollade vad som kunde göras på Estetic WalkIn. Sjuttontusen (eller om det var trettiofyra?) för en behandling som vred åldrandet tillbaka ett år, sa hon. Tjoflöjt. 

De senaste dagarna har jag dock plötsligt insett att hela bröstet tydligen också är lite stelnat av vätska. Det är den som stoppat avrinningen och byggt upp den fula dubbelhakan verkar det som. Och vätskan som runnit ner och lagt sig som en klump i halsgropen. Den stelnade vätskan som kan masseras loss som klumpar. 

Tänk om jag kan få min hals tillbaka. Och tänk om det här stoppet, som tydligen gäller hela vägen där BHn suttit, har påverkat hela kroppen. Tänk. 

För tredje kvällen på raken ska jag bada långt och varmt badkar och koppa så mycket jag orkar.