Det har varit si och så med bloggandet ett tag av den relativt enkla anledningen att det inte funnits mycket att skriva om. Tre veckors vila (varav den första var tapering inför terräng-SM, men sedan följde två veckors riktig vila. Endast två korta joggpass tillsammans med Gustav den sista veckan, en hel vecka lyckades jag stå ut utan att springa en meter) och därefter en gradvis återtagen träning, det är måttligt spännande material och kräver en inspirerad författare med mer sinne för givande utvikningar än vad jag orkat prestera denna höst.

Men nu är det snart upp till bevis igen. Lucialoppet, ett klassiskt avbrott i hösttröskandet. Lite för kul och klassiskt egentligen, om man ska analysera säsongsläget. Utan Lucialoppet hade jag antagligen vilat en vecka till och därefter trappat upp långsammare. Ökat mängden långsammare och sprungit passen långsammare.

Vinterns övriga tävlingar (det vill säga Vintercupens deltävlingar, eftersom Nyårsloppet sällan brukar funka tajmingmässigt för mig) lyckas jag oftast ta med en klackspark och betrakta som rolig fartträning, men Lucialoppet är ju faktiskt en av öns största tävlingar och därmed ett tillfälle då man vill räjsa på riktigt.

Så, kommer årets dunderform att ha överlevt en säsongsvila? Utifrån kvalitetspass som är utförda i regntunga och höstlövshala terrängspår är det förstås svårt att sia. Det är snarare de lätta passen som gett bra feedback – det har gått ruskigt lätt att jogga i 4:10-fart. Men om de yttre omständigheterna tillåter blir det förstås en seriös attack på 10,6-kilometerbanans 39-vall, efter 39:04-39:09-39:04 de senaste tre försöken. Jag kommer att veta när jag efter 1,5 km uppförsbacke äntligen passerar milmarkeringen uppe vid Medvallskorset. Har klockan passerat 37 minuter där så krävs en heroisk spurt.

I den inbördes kampen hör jag oroande rapporter om en Reintz som flyger fram på träning, men vi får väl se vad det betyder i verkligheten!

På korta banan håller jag tummarna för att Gustav får till ett lopp som ger mersmak – att han inte får ont i ljumskarna och att han ids trycka hela vägen och lämnar lagkamraterna i fotbollslaget bakom sig. Kapaciteten finns om han vågar och vill tillåta sig själv att bli riktigt trött. Det som är halva talangen hos en god långdistansare…