Oj vilken torr rubrik. Men jag känner mig lite så just nu; exekutiv. Efter något par månader
av vad som ibland känts som motsatsen är det plötsligt dags. En blick tillbaka, två fram, eller hur det
nu var eller tvärtom.

En liten seger

Det är en
återkommande dålig vana för mig att jobba lite för mycket i januari och
februari, ta hand om mig själv lite för lite, gå upp i lite för hög puls vid träning, planera – eller använda? – min
tid ganska dåligt, och undra i efterhand var den tog vägen. Och, som konsekvens
av allt detta, att tömma ut min energi under det att  mars passerar förbi.

Förra året blev jag
utmattad vid den här tiden. En kortvarig släng som slutade i några veckors
ledighet från jobbet och en allmänt slapp sommar. Jag hämtade mig inte riktigt
på förrän framåt hösten, även om det hela aldrig gick så fasligt djupt
som det hade kunnat.

I år klarade jag
mig, om än lite knappt på slutet.

Så jag är tacksam
över skyddsnäten på plats. Dels de få personer runtomkring mig som förstår,
avlastar, delegerar och står ut när humöret till slut börjar slira. Och dels mina interna skyddsnät och påminnelse-system.

Den här känsligheten jag har lär
mig med ökande precision år för år vad jag behöver för att må bra, och jisses,
det är mycket att tänka på. Tänk om man kunde vara lite mer okomplicerad med
sina behov! Har alla det så? Eller är det bara oss lite känsliga emellan? Fast mest är jag är tacksam  – det betyder ju även att jag får förstå mer om mig själv.

Jag har listor
att återkomma till när hjärnan blir för dimmig och jag glömmer bort vad
“ta hand om mig” och “självkärlek” betyder just för mig.

En lista med
varningstecken: när jag slutar ta mig tid för en spontan liten promenad om
molnen lättar; när jag slutar hitta nya saker att lära mig; när jag
slutar meditera helt; när jag inte längre har någon lust att träna. Då är det
hög tid att börja lyssna, om inte förr.

Och en (huvudsaklig)
lista för olika aktiviteter jag behöver, och ungefär hur ofta. Sådant som
träning, fullständig vila, tystnad och reflektion, pysseltid till olika små projekt, lärande, att umgås, intressant arbete… Och så “måsten”
förstås; ta hand om hem, utrustning, andra efter behov, och den egna kroppen.

Inte konstigt att
man kommer nära den där gränsen ibland, om man summerar upp allt. När jag inte
ser helheten kan det lätt kännas som att jag knappt gör någonting. Sova, äta, jobba, träna. Men det är ju inte sant. Eller borde inte vara. Och har inte varit.

Det är verkligen en
lättnad att se att mitt själv-omhändertagande mestadels har
fungerat denna vinter.

Träning – för det var ju visst en kvartalssummering…

Nu är det snart vår, välförtjänt för oss alla. 

Min kropp har börjat längta efter lugnare lågpuls-aktiviteter, och jag hoppas att det ger sig
naturligt nu när skidsäsongen snart är över. En mellanfas med uppbyggning tar
vid. Ja, det var tanken i alla fall, den där inplanerade, fast jag har undrat ett
tag hur det ska gå. Motivationen för prehab har länge lyst med sin frånvaro. De senaste dagarna har jag äntligen börjat se fram emot
de friska vindar som utlovats med start i morgon – med stormen ska det komma vårtemperaturer och med dem all den förberedande träning som vi behöver.

Gnistan för nystart kom också lättare efter att vi hade planerat sommarens semester. Det blir 6+ veckor
på resande fot, kanske en halvt omedveten kompensation förra årets resefrihet. Det hela kommer att inkludera mycket vandring, bergsjoggning och mountainbike och är något vi verkligen ser fram emot.

Sommarens budget
fungerar däremot fint som luktsalt. Och det trots att vi ska snåla så mycket det bara
går. Jag har behövt se över andra utgifter och ställa in det som inte är helt
nödvändigt. I fredags sa vi med sorg i hjärtat upp klätterkortet. För även om det gärna få bli
alpin klättring framåt hösten, så går klättring inomhus helt enkelt inte ihop med
våra önskemål i år. Inte min starka gren att vara såhär realistisk. Men nu är
det gjort. Vi får i alla fall klättra fram till dess att vi reser iväg, hur vi
nu skulle hinna med det emellan allt annat härilivet.

Det blir
uppförsbackar, teknik och stabiliserande träning i fokus fram till slutet av maj. Stiglöpning och mountainbike främst.

Prehab är segt att
komma igång med igen efter detta långtids-maskande. Tåhävningar, höftlyft, benlyft,
squats, rygglyft, rumplyft och sånt. Jag har varit konstant matt i vaderna
sedan det första lilla pytte-passet för några dagar sedan. Känner mig mäkta
klen, men det går ju över. Bättre nu än när det är för sent.

Och yoga förstås. Som på sätt och vis gör allt det där andra möjligt. Det är extra fint nu när vårfåglarna återvänder och det blir lite varmare ute. 

Tack, snälla vår, för din ständigt återkommande förmåga att ge nytt hopp!