Det slog mig häromdagen, ganska brutalt med kyla och isfläckar, att det var mitt sista pass.
Det här är mitt adjö till ännu en liten kärlekshistoria. Finito, slut.

På
mountainbikesäsongen.

Que? Vem hade kunnat
ana att det skulle vara en snyftare att säga adjö till cykling i berg.

En fullständigt otippad utveckling. Min egen
plan för 2016 var att satsa på teknisk svårighet inom klättring. Åh, älskade
klättring. Och på sidan av skulle det få bli lite bergslöpning, för det verkar
ju roligt. Och mer rutin i yogandet, som är så välgörande för en notorisk
datorsittare och intermittent hurtbulle som jag. Det var en jättebra plan;
trevlig, utmanande och balanserad.

Vi kom inte ut på
någon riktig alpintur alls i år. Inte en enda.

Det är lite
krävande, inser jag, att ha hobbys som är binära, aningen eller. Alpin
klättring är fortfarande ett sånt exempel för mig (tyvärr inte det enda). Tillräckligt
mentalt utmanande att jag behöver komma igång tidigt, och trappa upp långsamt,
om det ska bli någonting mer än en tumme. Om vi inte redan är uppvärmda i
augusti så får det kvitta.

När våren och vårvädret kom var det inte alls bra.
En del sol satt fint,så klart, men snön stannade på bergen i evigheter. För lite snö
för att kunna göra något vettigt som skidturande. Men för mycket, för att kunna gå
i bergen utan att planera timtal extra för vått pulsande. Man vill ju ha
roligt också. Helst hela tiden. Så vi stannade längre ner, och cyklade.

Och cyklade. Och snön bara stannade där uppe, så vi cyklade.

Alldeles lagom teknisk svårighet.

Och mot slutet av
maj ungefär, fortfarande fullständig novis på cykling i riktiga berg (visst är det trevligt med asfalt, skogsvägar och fina tillrättalagda stigar?), så kom jag på en befängd idé.
Skulle vi inte kunna göra en
transalp?
Det vill säga, att korsa Alperna från norr till söder på en cykel – sådant är ju
poppis numera. Vår underbara 75+ granne Hubert gjorde sin senaste transalp för
bara någon sommar sedan eller två. Kan han, till åren kommen, så kan väl
jag? Är det för svårt får jag väl bära cykeln?

I mitt huvud vore
detta kanske möjligt inom en 5-årsperiod, efter långsamt stegrad, och
eventuellt till och med systematisk träning.

Men utan att
tänka mig för gjorde jag rätt omgående det ödesdigra, och berättade om denna flyktiga tanke för min cykelkamrat. Han, som sedan något år eller två brinner för cykling,
gärna brant nerförs. Han, som egentligen är anledningen till att jag rör mig
bortom asfaltvägar alls.

Min dimmiga idé, nu
omvandlad till ord, började i all hemlighet sända ut sina spröt för att rota
sig fast i vad som skulle visa sig fertil jord. Vi började med lite
efterforskning. Planerade några extra höjdmeter för nästa runda. Många små
frågor stod att besvara, framförallt kanske: Var går egentligen vårt teams (min) övre fysiska gräns? Mjo, den verkade vara tänjbar. Inte minst för att vi gillar ansträngning! Inte någon aktivitet ger väl högre snittpuls än cykling uppförs i berg, så bara utmaningen
kring hög puls verkade spännande nog.

En annan stor
osäkerhet: Hur kommer den svagare länken i vårt team hantera det mentalt, om den starkare med glädje
ringlar sig ner för ett helt berg, medan en annan måste bära hela vägen? Komma
stapplande med åbäket på ryggen ett par timmar senare, högröd i ansiktet av
värmeslag och frustration. Skulle jag verkligen gilla det?

Hursomhelst. Den där svagare länken är för övrigt även dålig på hemlisar. Snart råkade jag nämna idén även för David, vår andra underbara granne. Han är om möjligt
ännu mer cykelfanatisk än min cykelpartner.

Inom en vecka var nu
en konkret plan utlagd framför oss: Fyra eller fem dagar fulla av spännande
stigar, hemifrån till Poschiavo i Italien. Inklusive förslag på boende samt en
intensiv genomgång om prylar man bör ha med sig, lämplig klädsel och andra bra
saker att tänka på. Vi har så himla fina
grannar!

Efter all den tid som David lagt ner på att
hjälpa oss kunde jag nu inte bara dra mig ur. Steget var redan taget utan att
jag riktigt förstått det.

Så hände det sig att
vi cyklade över Alperna till Italien.

Jättefint! Men…

Här har min cykelpartner
jättekul. Han är redo för den tekniska nedfart som väntar. Själv måste jag
släpa cykeln en bra bit nerför, en härlig övning i att hålla gott mod. Men jag lyckas
faktiskt, nästan.

Men alltså, vem
kom på att det här är en lämplig cykelväg?

Det var ärligt talat bitvis väldigt jobbigt och ansträngande. Nästan inga fina asfaltvägar, mest bara berg, och många höjdmeter. Ibland måste vi bära cyklen över längre sträckor och vara
beredda på allt sånt som berg har att erbjuda. Som snö.

Ännu glad, men…

Meh. Vem cyklar sånt?

Ännu i slutet av
juni låg snön kvar på bergspass man inte brukar räkna med vid denna tid. Samtidigt
var det några av årets varmaste dagar, 30+. Jag kämpade tillräckligt mycket för att på
slutet av dag två, efter totalt 4500 höjdmeter och några utsträckta blöta
snöfält, få uppleva mitt livs första hjärtproblem. “En normal reaktion på vad din kropp utsattes
för”, menade doktorn i efterhand. Men det var en stark upplevelse
där och då. Jag har en helt annan förståelse för människor med hjärtproblem
idag.

Men så var det ju de där stunderna av ren eufori också…

Fina stigar och berg!

Fina hästar och berg!

Fina stigar och berg!

Och när vi kom hem
igen, så var det första jag gjorde att planera nästa tur.

Och nästa tur kom. Och det var rätt tufft och jobbigt…

400 höjdmeters bärande av cykel – reggas som
cykling på Funbeat…?

Men också alldeles, alldeles underbart. Omedelbart efteråt ville jag bara göra en till.

“Kanske lite mycket med tre transalper samma
sommar”,
flinade min cykelpartner.

It’s Friday and I’m in love…

Strax efter ett av mitt lilla livs värsta och bästa
upplevelser. Sista dagen på Transalp 1. Efter flera dagar av gott humör är jag
nu, av mer eller mindre rimliga orsaker, SÅ J*A ARG. Så pass att den lilla timida tösen börjar pumpa runt testosteron i blodet tills det mynnar i
en sjuhelsikes nedfart  – ackompanjerad
av djupaste eufori. Eufori samtidigt som ilska! Sådana starka upplevelser är en
del av vad som lockar mig med turer på gränsen. Det är den mest intensiva
närvaro jag kan tänka mig.

Jag som trodde att
det räcker nu, med tänjandet av gränser. Det har blivit lite väl mycket de
senaste åren. Får man inte en paus emellanåt? Jag menar inte en paus från att
uppleva rädsla, den är en del av de flesta erfarenheter. Men att ständigt peta på sig själv för att fortsätta tänja på de
där gränserna som komfortzonen utgör. Kunde man inte bara vara nöjd med sin
befintliga komfortabla lilla plätt, ett litet tag? En sommar, är det för mycket begärt?

Men emellanåt så minns jag att det är självvalt. Och kanske är det egentligen det som är passionen i dramat. Den sanna kärlekshistorien. Inte nödvändigtvis att cykla, åka skidor nerförs eller på längden eller tvären eller valfri annan aktivitet, utan just den intensitet som
uppstår i gränslandet. Där, där vi lär oss mest.

Vad jag kanske framförallt insett i år (igen) är att gränslandet har vissa dörrar där trösklarna är mycket lättare att stiga över. Dörrarna är de människor som generöst delar med sig av sin erfarenhet, ger goda råd och aldrig slutar ge uppmuntran. Jag är tacksam att ha sådana människor omkring mig. Tänk om
man kunde få växa upp och bli en sån person, som ger andra stöd och hjälp på sin färd. Någon gång, senare, när man blir vuxen. Ska bara utforska lite till själv först…

Mental coach och cykelkamrat, och inte riktigt lika rädd som vissa andra. Men
det är väl bra att vi är olika! Annars lärde man sig kanske ingenting.