Det blev fel idag, saker bara gick åt fanders och jag var så arg att jag kokade. Jag blev inte gladare av att ha en grinig och bråkig mage och den ständigt gnagande oron för foten höll på att driva mig till vansinne. kort sagt: världen suger rakad get*****!
Då nästan släpar älsklingen ut mig på ett löppass, som jag faktiskt hade betämt mig för att strunta i bara för att “tillvaron suger och är skit” (ungefär så löd argumenteringen, jag hade inte intelligentare saker att säga just då). De första kilometrarna babblade jag bort, men sen smög sig välbefinnandet på ändå och de sista kilometrarna kände jag mig som folk igen. Ibland vet älsklingen bättre än jag vad jag behöver och det är svårt att vara arg när man har en så underbart snäll man som försöker muntra upp en.
Heder åt honom!
Ja visst kan det vara bra att jogga ut med någon som man tycker om…å dito. Ta sig ut å pressar på så att man måste lyfta sig från soffan typ..?! Tittar gärna på varandra under turen och glöm för faan inte leendet…lite elakheter hör ju “tursamhetersjoggen” till oxså….hehehe. Å så glöm inte den där ordentliga björnkramen å pussen efter fullbordat verk….Ref inkentinken så kan det ibland bli ÄNNU mera kel efter duschen då vi är ensamma hemma…..hujanemej.