Vilken dag! Nu är jag ganska trött måste jag erkänna, men väldigt väldigt lycklig också. Jag vaknade förstås onödigt tidigt, som jag gör
på tävlingsdagar och kände mig bombad. Somnade sent, sov orolig. Som
vanligt. Jag är van att inte få sova särskilt mycket före en tävling,
det påverkar inte prestationen särskilt mycket om jag sovit bra resten
av veckan. Adrenalinet kickar in och sopar undan tröttheten när
startskottet går.

Fick födelsedagspresenterna på sängen och gratulationer, men firandet
blev lite kort eftersom jag hade en tävling att fokusera på. Vi firar
ordentligt med familjen och släkt nästa helg så kan vi mumsa på något
gott och snacka då istället:-)

Den här gången testade jag en ny metod för att hålla magen i schack
under tävling. Nästan inga fibrer dagen innan. Bara vitt bröd, ljusare
pasta. Lättsmälta grejer helt enkelt. Det fungerade klockrent, magen kan
annars bli lite nervös när jag springer långa lopp. Jag trodde först
att den kanske inte gillade att guppa runt så länge, men nu börjar jag
tro att det är mitt eviga fiberknaprande som stökar till det. Kanske,
det tål att följas upp.

Solen sken, gräset var vitt av frost när vi klev ut i dimman på
startområdet i Björkhagen och hade hela dagen full av löpning framför
oss. Det blev en kvarts uppskjuten start eftersom det var ganska många
som kom sent, men det var inget som inte gick att ordna. Skönt med
flexibla och snälla arrangörer, de skötte loppet perfekt tycker jag. Att
SL har hål i huvudet är inte deras fel:-)

Jag räknade med att behöva hela 8 timmarna, planerade för det
åtminstone. Ryggan vägde strax över 3 kilo fullastad med vatten godis
och andra förnödenheter. På tävling är det vansinnigt tungt att bära,
men jag kunde inte lämna något hemma ansåg jag. 

Stigarna avlöste varandra och jag trampade på, växlade mellan löpning
och rask gång i en slags trav jag brukar kalla terrängtrav. Det är en
vägvinnande modell att ta sig fram i knixig terräng som inte känns lika
vådlig som att springa. Det går fortare än att gå men känns inte lika läskigt som att springa, man travar helt enkelt. 

De första 15km hade jag sällskap, jättetrevligt. Vi pratade, efter
ett tag blev jag väl lite tystare men det var trevligt att de pratade.
Det var mysigt. Travade på i min egen lilla säregna stil och hade det
bra helt enkelt. Vid första vätskebordet nappade jag det jag skulle ha
och fortsatte medan de blev kvar, jag såg dem inte mer under loppet sen.

Efter det följde strax under 25km sololöpning då jag inte såg någon
annan än enstaka funktionärer. Jag förvirrade en stackars cyklist genom
att fråga om en tävlingsrelaterad sak, men jag fattade på hans
ansiktsuttryck att inte alla cyklister på sörmlandsleden var cyklande
funktionärer den dagen:-)

Hoppsan.:-)

Min farhåga att jag skulle villa bort mig infriades så gott som
direkt efter några kilometer bara, men när det var överstökat och jag
klättrat (bokstavligen) upp för en brant för att komma upp på banan igen
så var det lättare. Jag slappnade väl av kan tänkas, och visst blev det
lite fel ibland men varje gång var det någon som hojtade, en medlöpare,
en funktionär eller publiken

Med så snälla och hjälpsamma medmänniskor kan det bara bli bra helt enkelt.

När jag närmade mig ett friluftsområde höll jag på att ta fel igen,
men efter lite utflykter kom jag rätt och började grubbla på vart repet
skulle dras och hur tajt jag kunde tänkas ha till det. Det skulle dras i
Tyresta by, men jag var inte helt säker på vart det kunde tänkas vara.
Medan jag villade bort mig igen i ett litet skogsområde blev jag
upphunnen av en kvinna som kunde meddela att vi redan passerat Tyresta
by. Det var det där stället jag sprang fel i tidigare.

Så småningom märkte jag att hon hade problem att hänga med i min
trav, men med löparknä är det inte så konstigt! Jag misstänker att hon i
vanliga fall springer både lätt och ledigt på stigarna. Jag blev glad att se att hon kom i mål. 

Efter det lilla
sällskapet blev det sololöpning igen och nu hela vägen in i mål. Jag
blev lite dyster vid 45km, det var så lite kvar och jag ville inte
riktigt lämna min bubbla av lugn och ro. Jag hade hittat rytmen i det
orytmiska, hittat min plats i den böljande terrängen och kunde rulla på
rätt bra på mitt eget lilla vis i min egen lilla tölt. 

Jag sprang och lyssnade på mina andetag, på
tystnaden och på den välsignade frånvaron av trafik. Den enda delen av banan jag ogillade var den där långa asfaltsraksträckan, Åvavägen eller vad den nu heter. Men jag förstår varför den måste vara där också, jag bara önskar det vore annorlunda.

Klockan mätte upp banan till 48km, och det tog mig 6h 49 minuter på ett ungefär. Officiella tiden får jag nog imorgon 🙂

När jag kom i mål väntade älskling med varma kläder, macka, läsk och
stöttning för vidare färd hemåt, mer mat och glass till efterrätt.
Vilket udda, men underbart, sätt att fira födelsedagen på 😀 😀 😀

Tack snälla alla som var med och gjorde det här till en av de finaste löpartävlingar jag varit med om.