Efter ett bra 2016 blev 2017 ännu bättre, och det med god
marginal. Tidsresultat, placeringar och underbara tävlingsupplevelser – allt
bara rullade in under några månader. Och det allra bästa är att efter en ganska
djup formsvacka i höstas fick jag i december ett lite otippat kvitto på att jag
ligger ungefär i fas med fjolåret vid motsvarande tid. Hoppet om ett bra 2018
lever således.

2017 blev året när jag på allvar tog klivet in i
Sverigetoppen i min åldersklass. Ett VSM-guld satt förstås fint, även om själva
tävlingen var det sämsta av mina tre 10 000-meterslopp i fjol. Det gör ju
inget så länge man är först i mål, men som prestation håller jag DM-loppet i
juni högre. Trots att 34:54,57 inte ens räckte för att vara snabbast i min åldersklass,
eftersom jag har turen/oturen att ha Henrik som klubbkamrat. Våra insatser den
dagen placerar oss som tvåa och trea i årsstatistiken i Sverige för M45, med
endast den suveräne Ragnar Crona framför oss (på 34:15, ganska långt framför).

Det blev fler framskjutna placeringar i årsbästalistorna, på
hyfsat osannolika distanser. Att jag var Sveriges näst snabbaste gubbe
(återigen bakom Henrik) på 1 mile i fjol beror kanske främst på att det bara
finns tre namn i listan, det är inte precis den vanligaste tävlingsdistansen.
5:02,21 var en ok insats efter förutsättningarna men jag borde kunna spräcka
5-vallen.

Än mer osannolik är elfteplatsen på 800 meter, inte minst
med tanke på att det var ett lopp som genomfördes med minimal uppvärmning,
dagen efter ett långpass. 2:20,97 var återigen en tid som borde ha gått att
göra något åt med lite bättre laddning. Den absoluta toppen tror jag inte jag
har någon chans att nå men en liten bit under 2:20, kanske rent av ner mot
2:15, borde vara möjligt.

Årets främsta bragd var dock halvmaran under Island Games. I
pissiga förhållanden och på en ganska kuperad bana, med minst 30 höjdmeter på
den 20:e kilometern, krossade jag mitt färska pers och sprang in på 1:17:56.
Årets sjunde bästa svenska M45-tid, och konkurrensen på halvmaran är betydligt
tuffare än på en del lite mer udda distanser på bana. På halvmaran tävlar man
ju mot alla som springer storlopp som Göteborgsvarvet, Stockholm halvmarathon
och Kungsholmen runt, för att inte tala om alla internationella lopp med svenska
deltagare.

Island Games var även som upplevelse kanske det ballaste jag
upplevt under mina år som löpare. Just halvmaran hade visserligen en ganska
pissig inramning med ösregn på tvären och 12-13 grader, så det var ingen stor
publikfest som det kunde ha blivit. Men resten av veckan var helt enorm, och
det inledande 10 000-metersloppet glömmer jag aldrig. 25 varv brukar vara
skittråkigt men med placeringar att slåss om hela vägen och en välfylld
Gutavallen med folk som hejade på hela varvet runt, inte minst Axel och Ida på
en avsats på läktaren, ville jag nästan inte att det skulle ta slut.

Efter Island Games bedarrade den lysande formen något, men
jag fortsatte att prestera i nivå med 2016, vilket var mitt dittills bästa år.
VSM-loppet i Karlskrona i augusti blev således lite långsammare än de två i
juni, men jag hade kommandot hela vägen från start till mål och vann med 9
sekunders marginal på 35:31. Rickard Westergren spurtade frenetiskt och tog nog
in halva försprånget på sista varvet men det var liksom ingen fara – hade han
kommit ännu närmare hade jag haft en växel till att dra på upploppsrakan.

Blodomloppet gav en andraplats på milen bakom Fred, men med
även damvinnaren framför mig. Det var nämligen Sandra Eriksson och henne orkade
jag bara hänga på i drygt en vansinnigt snabb (3:17) km. Det blev trots allt
min klart snabbaste tid på banan (36:49) men med den ojämnaste split jag
någonsin sprungit. Första halvan i medvind, och med Sandra som
draghjälp/motivator, gick faktiskt snabbare än mitt 5-km-lopp i fjol. Andra
halvan, ensam i kraftig motvind fram till den löjligt branta Lotsbacken, gick
milt sagt lite långsammare.

Annars var Axels bragdlopp det roligaste, inte minst tack vare målgångsintervjun.

Det blev tidig säsongsvila och sedan en av mina absolut
sämsta tävlingar någonsin – fullständigt motorhaveri på det nya Höstrusket i
Stockholm. Därför var det extra skönt att få göra ett bra Lucialopp och känna
att det finns gott hopp om ett bra 2018. 38:35 är mitt näst snabbaste
Lucialopp, och med hänsyn till att det var ensamlöpning i svåra förhållanden
håller jag det som nästan lika bra som fjolårets succélopp, trots att tiden var
47 sekunder långsammare.

Mål för 2018 återstår att spika, men jag är sugen på att
äntligen få till Lidingöloppet igen efter några mindre bra år och ett uppehåll
2017. ”Breaking 2” är förstås drömmen, och den är svår men absolut inte
ouppnåelig. Den kräver framför allt att jag håller uppe disciplinen under
sommaren när det gäller långpass och kuperad löpning. När vi kommer in i
augusti ska tre mil slätt i distansfart gå på ren rutin, och låren ska vara väl
härdade mot slagen i utförslöpning i tävlingstempo. Gör jag den läxan, så jag
överlever Bosöbackarna/Grönstabacken och kan ta mig an sista milen med pigga
ben och positiv känsla, då är 2h inom räckhåll. 3 mil i 4-fart ska ju vara
hanterbart för någon som snittat 3:41 på en kuperad och blåsig halvmara.

Jag är också sugen på att jobba med farten under våren,
precis som i fjol. Går det ska jag försöka få till det där gäckande
1500-metersloppet som aldrig blev av i fjol. Men inte minst är fartträningen
viktig för att en gammal gubbe inte ska tappa steglängd och klipp i steget på
de långa distanserna.