Jag har även funderat över rubriker som ”-Kändes det verkligen så???” eller ”-Hur/Varför
kunde jag känna det så???” Det som avses är den ljusårsvida diskrepansen mellan
de yttre händelserna och mitt mående/mina känslor under 2018. Tycker att den är extra tydlig i min dagbok från detta år, emellanåt blev jag nästan förfärad
när jag läste igenom dagboken. Förfäran. Och skam.

Nåväl, döm
själva, här är mitt 2018, med diskrepans och allt….

Januari / ”Börjar fatta hur mycket trötthet
kan göda ångesten.”

Inledde Nyårs dag med att simma av mig en del ångest på Högevall. Gick sedan tillbaka hem
till särbon och åt lunch på gårdagens rester. Såg den då nya Beckfilmen. Vid
eftermiddagsfikat bestämde jag mig för att jag skulle dieta någon gång under
det kommande året. Såg parallellslalom. Fick ångest och ville inte åka hem, men åkte ändå hem. Packade upp och åt kvällsmat. Såg Agnetas nyårskarameller och Bron.
Var övertrött och somnade inte förrän efter midnatt.

Accepterade en förfrågan om att stå i receptionen varje lördag istället för varannan. Mitt
rigida jag fick en utmaning i att ändra på och få ihop mina helgrutiner.

Sköt upp träning hela tiden, planerade om och planerade om och sköt upp igen. ”Strukturerar, planerar,
schemalägger, skriver listor. Och skiter i det. Hatar detta!!!!!”

Fortsatte
sökandet efter olika strategier för att undvika att bli sängliggande. Provade bland
annat med ett så kallat belöningssystem: ”Om
jag gör det här så får jag göra det här så får jag göra det här…..” Fick
det inte att funka som jag föreställt mig att det skulle göra.

Nio gånger förekommer ordet ångest i min dagbok denna månad, varav tre med
förstavelsen vrål. Oftast handlar det om att jag jobbat och då gjort/är rädd
för att ha gjort något fel. ”Kommit på ett fel jag tror att jag
gjorde.” ”Kaos med kassan igen.” ”Gjorde ett fel och
fick vrålångest.”

Upplevde ett givande läkarbesök.

A-kassan meddelade mig att jag hade 66 ersättningsdagar kvar.

Hade fortsatt stora problem med sömnen. Tills jag i slutet av månaden
började med Melatonin.

Lakers hade en dålig inledning på säsongen:

Februari / ”Det funkade inte idag iheller.”

En berg- och dalbanemånad på flera olika plan. Gällande träning och annan fysisk
aktivitet var det mest dal. Raderade dagsscheman på löpande band. ”Sista fina dagen före mer regn och
jag ska gå och lägga mig igen.” ”Funderar på om jag ska prova med
schemat en gång till. Jag provar en gång till.” ”Man kan inte ens kalla det för att
jag provade. I det här läget räcker det inte att bara redigera schemat.”

Var sängliggande stora delar av dagarna.
”En massa jobbiga tankar.” Precis,
det är inte bara trötthet som kan göda ångesten.

Åt och drack gott på RoseGarden. Kändes
inte som att jag förtjänade det. Å andra sidan gjorde det att jag kom upp ur
sängen och fixade hygienen inklusive duschade för första gången på sex dagar.

En konflikt gjorde att jag fick en fruktansvärt stark flashback. Fick ytterligare några stycken under året men ingen som
var lika stark som denna.

Fick en ny favoritserie: Shetland på SVT.

Axelskadan dröjde sig kvar. Inte så konstigt eftersom rehabfliten ebbade ut efter de
första veckorna av månaden.

Det var dags för OS-frossa, så jag bytte möbel från säng till soffa. ”Hur fn ska man
kunna återgå till en normal tillvaro efter det här??” Det blev mycket
riktigt svårt att göra det. Post OS-depressivitet existerar verkligen!

Mars / ”Vill inte bli gammal. Vill inte
att tiden ska gå.”

Fortfarande livrädd för att göra något fel i receptionistrollen. ”Allt kändes bra tills jag chansade och med all säkerhet gjorde fel.”

Blev 44. Hade mina föräldrar på besök
dagen innan. Först drack vi kaffe och åt en massa mackor. Jag fick hjälp med
persienner och rullgardin i sovrummet. Vi var en sväng på Jysk och jag fick utöver
rullgardin och persienntillbehör även ett täcke. På kvällen åt vi på RoseGarden. ”Tänker att som mitt liv har blivit och
inte har blivit förtjänar jag att bli så bortskämd som jag blir. Att det på
något vis är rätt och att jag inte ska ha dåligt samvete för det.”

Post OS-depressiviteten försvann i och med att Paralympics tog sin början. La mig
framför TV:n igen.

Fortsatte
med MediYogan men helt utan den effekt som den haft på mig tidigare. Vad det
var som gjorde att det inte funkade vet jag fortfarande inte. Tvingade mig att
gå dit, tänkte väl att det kanske möjligen skulle kunna vända.

Ångest skrivs sju gånger och då oftast i samband med Arbetsförmedlingen, mina sinande
A-kassedagar och Jobb- & utvecklingsgarantin, som jag fick besked om att
jag skulle in i/erbjudas plats i. Vid mitt läkarbesök på PÖT den 20/3 blev jag försäkrad om att jag skulle få stöd därifrån i
kontakterna med Arbetsförmedlingen, vilket gjorde att jag blev lite lugnare.
Tills jag dagen därpå fick hem ett nytt brev.

FunBeats existens var hotad, vilket fick mig att fundera på att starta en egen blogg.

Efter Paralympics tog SM-veckan vid. Jag stannade i soffan. Fler dagsscheman
raderades. ”Behöver jag säga att jag inte
klarade det i morse?” Om jag inte kollade på TV stannade jag oftast kvar i
sängen. Eller så steg jag upp för att en stund senare gå och lägga mig igen,
somna om och sova mellan typ elva och tre. Inte så jävla konstigt att axeln
inte ville läka. Eller att jag var ständigt jättetrött och förstoppad. Dessutom
åt jag pizza från hungrig.se en gång i veckan. I och för sig på lördagar (=min
ätardag) men kombinationen med i stort sett obefintlig fysisk aktivitet och rätt
taskig kost i övrigt gjorde inte min kropp glad. Vilket jag var
fullständigt medveten om men inte hade styrka och mående till att förändra.

April / ”Mådde bra en stund.”

Träffade rehabkoordinatorn på PÖT. Efter
mötet kände jag mig betydligt lugnare beträffande Arbetsförmedlingen och Jobb-
& utvecklingsgarantin.

Jerry Williams och Lill-Babs gick bort. ”Alla
bara dör och dom är i mammas ålder och jag hatar det.”

Hade inte samma goda effekt av Melatoninet längre. Kanske för att jag själv var så
bra på att sabba min dygnsrytm. Vände på dygnet, åt lunch som frukost och så
vidare.

”Därför är det ett problem när jag
är så fruktansvärt rädd för hur det känns och hur jag mår när jag har sovit för
lite.”

”Därför har jag bara precis stigit upp.”

”Det är inte sista dagen som det
blir så här. Jag vet det.”

”Spelar ingen roll att jag skriver
Det här funkar inte och Så här kan jag inte ha det för jag fortsätter ju ändå.”

”Det är inte kul att må dåligt.”

”Är nog inte helt på det klara med
vad jag sysslar med.”

”Jag. Vill. Bli. Bra.”

”Det känns som att jag inte kommer
att ta mig ur det denna gången.”

”Vill bo i hus igen. Men så
småningom skulle jag säkert inte vara så mycket lyckligare där iheller.”

19/4 hade vi 20 grader och sol. Ett par dagar senare nåddes jag av nyheten att en
stor konstnär hade lämnat oss. Han
var inte i närheten av min mammas ålder.

Bortsett från när jag jobbade i receptionen fylldes lördagarna av hockey, Beck, Smartare
än en femteklassare, Tror du jag ljuger samt ett och annat skitprogram.

Lakers
tog sitt andra SM-guld. Jag vet
inte om det hade med det att göra men under slutet av månaden åkte måendet och
energin jojo.

Körde Soppdieten.

Maj / ”Tänk att få kunna…..”

Tre Kronor tog sitt andra raka VM-guld.

GDPR gjorde sitt intåg i våra liv…När jag jobbar i receptionen kan det bli så att
jag ska ha tre olika samtycken från samma kund.

Fastnade för en text i MagdalenaMecwelds blogg. Kopierade till och med av den till min
egen dagbok och delade upp den i korta stycken som jag läste om dag för dag. Det
kändes som för stort och för mycket att ta till sig alltihop på en gång. Men
frågan är hur mycket jag egentligen tog till mig för sedan glömde jag. Helt och
hållet.

“Var snäll mot dig själv. Var tacksam för vad du fått din kropp till. Den tar dig med dit du önskar utifrån de förutsättningar
du har.

Tryggheten i dig själv minskar behovet av att
andra ska se dig och bekräfta dig. Glöm inte att du kan se dig själv och
bekräfta dig själv. Förvänta dig inte det av andra men ta tacksamt emot när du
blir sedd och bekräftad. Möt de goda med öppenhet och tacksamhet. Det finns så
många fantastiska människor runtom dig, låt dem omfamna dig och omfamna dem
tillbaka.

De som stjäl din energi, de som skapar oro inom
dig; välj tanken… ”Det ligger hos dig. Du får ta ansvar för ditt. Jag tar
ansvar för mitt”

Du har ett eget val. Du bestämmer över dig
själv. Du kan inte förvänta dig att andra ska hjälpa dig, se dig eller rädda
dig. Valet är ditt.

Ett tacksamt val som gör dig gott. Stärker din
energi. En energi för dig som även gör gott för andra.

Detta är vad som bör tillämpas av den som vill bli skicklig i
godhet, och som i sanning önskar nå ett tillstånd av fulländad frid.

Så här du bör du leva:

Öva dig på att vara rak och ärlig…

tala mjukt, var flexibel och inte självbedragen.

Känn dig därefter nöjd och förnöjsam, med få bekymmer och förpliktelser

och lev ett enkelt och okomplicerat liv.

Var fridfull, lugn och vis och klok.

Rata stolthet och öva dig i ödmjukhet.

Undvik att göra ovärdiga saker

som senare kan förarga visare människor.

Reflektera sedan på detta vis:

Må alla varelser vara lyckliga och känna sig trygga.

Må alla varelser vara lyckliga i sitt hjärtas innersta!

Önska detta till varje levande varelse, utan undantag:

oavsett om den är svag eller stark.

Utelämna ingen.

Från den minsta till den största. Långa, korta och mittemellan.

Synliga och osynliga.

Om de lever nära eller fjärran.

De födda och ännu ej födda.

Må alla varelser vara lyckliga i sitt hjärtas innersta!

Må ingen bedra eller se ned på någon annan, någonstans,

av något skäl.

Vare sig de känner ilska

eller reagerar på någon annans.

Må ingen önska en annan lidande.

Likt en moder, som skyddar sitt barn, sitt enda barn med sitt liv,

bör du utveckla en obegränsad omsorg om alla varelser.

Utstråla denna obegränsade allkärlek (metta) över hela världen, rikta metta
uppåt,

nedåt, runtom och överallt, bortom all girighet,

bortom all rivalitet, bortom allt hat.

Var du än befinner dig, om du går, står, sitter eller ligger ned,

upprätthåll denna medvetenhet, denna mindfulness

som liknats vid att leva i himmelriket på jorden, just här och just nu!

På detta sätt kommer du att släppa starka åsikter,

vara spontant etisk och uppnå fulländad insikt.

Och genom att ge upp begär efter sinnesnjutningar,

som bundit dig vid återfödelsens kretslopp,

kommer du, slutligen, helt och hållet att bli fri.”

(Kopierat från det nämnda inlägget.)

Möte på Arbetsförmedlingen.

Gjorde tränings- och kostupplägg.

FunBeat
levde vidare!

”Det är ju UPPENBARLIGEN så att det är något som gör att jag inte får det att

fungera. Skrev jag detta för nån dag sen???? Typ. Beställt pizza.”

”Hålla fast vid det som är bra i
mer än ett par dagar. Må bra i mer än ett par dagar. Ha energi i mer än ett par
dagar.”

”Känns ändå hopplöst.”

”Mår jättedåligt och är stressad.”

”Idag har jag nästan bara sovit.”

Juni / ”Det är inte kul att må dåligt.” ”Jag borde vara evigt tacksam. Jag ÄR tacksam.”

Fotbollsfrossa!
Ofta tre matcher på samma dag.

Fick
besök av mina föräldrar och hjälp med att lägga nya brädor på altanen. Mat på
ThaiCorner en av kvällarna, drinkar på Grand efteråt.

En
av mina visdomständer gjorde sitt bästa för att ta livet av mig. Kändes det som
i alla fall. Värktabletter tog inte värken helt och hållet. Funderade på
tandläkarbesök men valde att avvakta. Har för mig att jag hade två ”skov” på
vardera en månad.

Nytt möte på Arbetsförmedlingen. (Inte bilden…)

Juli / ”Just nu är det enda jag kan tänka
på att Svalbard är på väg att smälta.”

Från och med denna månad har jag daglig klimatångest.

Sommarvikarierade i
receptionen i två veckor.

Och
det var den varmaste av somrar och jag lyckades inte göra något vettigt av den.

”Trädgård och plugga känns jävligt stressande.”

”Vill gå och lägga mig igen.”

”Jag vill ju inte vara på väg ner
igen.”

”Jag vill inte tänka så mycket på
gammalt.”

”Vet inte alls vad det kommer att
bli idag. Mer än skit.”

”Var och handlade igår. I övrigt
blev det just bara skit.”

”Jobbade. Hade träningskläder med
mig. Fikade istället. Och drack vin och blev rätt berusad och sov en timme. Beställde
pizza.”

”Jag är bra på att planera men
urkass på att genomföra.
Fullständigt värdelös faktiskt.”

Augusti / ”Imorgon är den sista sommarmånaden slut
och det grämer mig som fan att jag har slösat bort denna fina sommar på att
ligga inomhus.”

Besökte Hasslö och Grimsholmen.

Gjorde
en restaurangvandring.

I
mitten av månaden fick jag det efterlängtade samtalet från IPS och hade mitt första möte där ett par dagar senare.

”Hatar mina ben. Och att mina föräldrar blir allt äldre.”

”Alla dessa (katastrof)tankar knäcker mig.
IBLAND kan jag hantera det, ibland genom en sorts kompromiss, ibland inte alls.
Även om det sista tack och lov var ett tag sedan. Oavsett så mår jag lika
dåligt varje gång. Varje gång. Just nu är jag till exempel gråtfärdig.
Verkligen. Fan.”

”IPS kommer att bli min räddning. Det är
jag helt säker på. Och sen när det har ordnat sig för mig blir jag sjuk i
malignt melanom. Det är jag mer rädd för än säker på. Måste vara mer försiktig.
Tänker jag varje gång. Snart är det för sent.”

September / ”Jag hoppas nu att detta inte är början till något
dåligt.”

Gjorde nytt/nya träningsupplägg….

Fick remiss till psykolog.

Läste ett blogginlägg som jag kände igen mig så väl i. Skrev en egen text med det inlägget som utgångspunkt (AK har gett sitt OK till att jag lägger ut min text och länkar till hennes blogg.):

”Men när jag inte kan träna bort alla bekymmer, alla nojor, inte skjuta bort alla saker jag nog skulle kunna ta mig
för istället. Förverkliga föresatser och idéer. Inte träna, kolla på TV och
spela telefonspel istället för att känna. Sorg, ångest. Varm kärlek, närhet
Och tänk om……glädje och lycka.

När jag kan ägna mig åt annat än att
planera nästa träningspass och nästa måltid, vem är jag då???

Existentiella tankar som gör mig galen.
Livet och döden. Varför och hur och vart, varför vi gör det vi gör och varför
och hur och hur allting blev. Om alltings……egentliga litenhet. Men vad är
stort då? Kanske det lilla? Men vad är i en människas föreställningsvärld det
lilla???

Tänker på mat som ska handlas, lagas,
diskas efter och ätas. Vad jag ska äta nästa ätardag. Och på nästa
träningspass. 

Alltings meningslösa förgänglighet.
Först finns vi. Och sedan plötsligt – finns vi inte mer. Varför då??? 

Tränar. För tre olika träningsdagböcker.
Ligger på soffan och stirrar ut på det fina vädret. Kollar på TV. Spelar
telefonspel. 

Om jag nu inte kan bli lycklig så i alla
fall hantera. Göra något positivt, kämpa stolt istället för att gräva ner mig.

Mina föräldrar som oundvikligen åldras.
Jag. Mina ofödda barn.”

”Början till något dåligt. Skulle det ju inte vara.”

Oktober / ”Jag har faktiskt huvudvärk…..”

Träningsmotivationen från september tröt omgående….

Började gå till psykolog
en gång i veckan med början den 5/11. Mitt största huvudbry inför det första besöket
var att bestämma vad jag skulle ha på mig.

Bestämde mig för att sluta med MediYogan. Hade tvingat mig dit en gång i veckan, ibland inte ens
det, under flera månaders tid med förhoppningen om att jag skulle ”få tillbaka”
de goda effekterna men behandlingen hade väl så att säga spelat ut sin roll.

”Nej, jag är verkligen inte på humör. Står ut och gör det jag ska.”

”Mådde nästan lite bra
en stund.”

”Imorgon sätter jag
träningen först.”

”Det är bara det att
jag inte har lust att stiga upp. Alls.”

”Nu ska jag vila middag
vilket jag inte heller förtjänar.”

”Funderar över alla som
har behandlat mig illa här i livet.”

”Ska gå och lägga mig
igen.”

”Ingen reda med
någonting alls idag. Var på väg en gång men tröttheten tog över.”

”Låg på spikmattan
och läste Amnesty press och Greenpeacetidningen och läsningen kändes inte
direkt upplyftande.”

Gjorde ett nytt CV. Med bild:

November / ”Har bara sovit.”

Nytt möte på Arbetsförmedlingen; jag, handläggaren och IPS:

”BESÖK KLARGÖRANDE PLANERING: Sedan vi sågs senast har Caroline varit på intervju för tjänst som receptionist 50 % och var med bland de 4 sista men
fick inte arbetet. Jobbar kvar på timmar på F&S.. Caroline kan tänka sig
bygga på till medicinsk sekreterare och håller med hjälp av IPS på att
undersöka vad som krävs. Validering via Arbetsförmedlingen? Validering via
Komvux?.

Parallellt bevakar vi gemensamt om lämplig
arbetsmarknadsutbildning dyker upp och/eller annat arbete som är lämpligt.
Idealet skulle kunna vara administrativt arbete med medicinsk inriktning och/eller
friskvård. Caroline har som delmål 75 %. Når hon detta får vi ta ställning till
de resterande 25 %. Kommer förhoppningsvis att bli klar med Kostrådgivarutbildningen
under hösten.”

”Har accepterat att jag inte kommer att klara tentan. Jag har tappat för många dagar.” ”Känns som att jag mer eller mindre
skiter i tentan.” ”Fortsätter plugga en stund fastän
allt känns förstört.”

Den 20:e november skrev jag den omtalade tentan, klarade den och var därmed klar med utbildningen till diplomerad kostrådgivare. Det känns fortfarande
lite overkligt.

Besökte VIDA Arena för första men förhoppningsvis inte sista gången i mitt liv.

Inget behov av kompletterande mammografi i år.

”Snacka om att låta någonting förstöra en hel helg. Har inte gjort NÅGONTING. Utom att äta först ingenting
och sedan för mycket igår. Nu har jag precis ätit för första gången denna dag.
Var och jobbade men åkte hem kvart i tolv. Sa att jag inte mådde bra. Inte helt
osant. ”

”Beställde pizza och falafelrulle. Tanken är nu
att jag inte ska äta pizza eller rulle mer i år.”

(Pizzalöftet höll jag fram till nyårsafton, några falafelrullar blev det under december.)

”HON MÅSTE ORKA OCH FÅR INTE DÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ” (Min reaktion på att min mamma i ett sms skrev att hon skulle börja trappa ner
på sina aktiviteter.)

”Hade velat ta tablett och bara sova.”

”Nej,
det vill sig inte. Eller jag vill mig inte är kanske ett bättre uttryck i
sammanhanget.”

”Drömde otäckt om mamma i morse och hon
svarar inte hemma eller på mobilen.” (Hon var på
litteraturcirkel.)

”Hade jag kunnat hade jag gått på hockey varje helg.”

December / ”En annan dag blir det bättre.”

Ordet ångest vid tre tillfällen. Ibland i samband med kroppen. ”Fy fan vad jag känner mig fet.”

Det var dags att börja söka befintliga jobb. Jag var inte taggad. ”På IPS idag. Fick
massor av nya uppgifter. Kände mig inte alls motiverad. Rentutav ledsen
faktiskt. Låg på energi.”

”Var riktigt duktig igår. Men hann inte njuta av det så länge. Började tänka på klimathotet igen och sedan dess
har jag mått vedervärdigt.”

”Jobbiga tankar stör mig.”

”Jobbiga tankar stör mig.”

”Kommer med typ
99 % sannolikhet inte att träna idag iheller.”

Gjorde en  TANITA-mätning och var för en
gångs skull nöjd med resultatet.

Firade juldag med
mina föräldrar.

Nyårsafton: ”Avbokat alla klasser jag satt upp
mig på den senaste veckan. Inklusive idag. Just nu kan jag inte tänka på något
annat än att jag känner mig fet. Förstoppad och med överfettigt hår.”

I alla fall. Så åt jag lunch. Knorr Hot Pot (snacka om bukfylla!!!) och en
Vitamin Well.

Såg
Honey Boo Boo, Cafe Bärs, gamla avsnitt av Solsidan, en av Sällskapsresorna,
repris av På spåret. Och säkert ytterligare något.

Började
på vinet och åt Noblesse till. Såg filmen Solsidan.

Gjorde
pizza på pizzakit. Drack vin och åt Marabou daimchoklad under tiden.
Pizzafyllningen bestod av riven ost, kalkon, färska champinjoner, gröna oliver,
en del av en ananasring, rödlök, paprika, torkad oregano, vitlök.

Sallad på påse med dressing på påse till pizzan. Öppnade den andra flaskan vin.

Somnade
nån gång mitt i Red October och vaknade kvart i tolv. Hann korka upp champagnen
och höra Persbrandt läsa. Stannade inne och såg raketerna från
vardagsrumsfönstren. Åt en bytta vaniljglass, drack upp vinet, drack upp
champagnen och såg Sverige-Kazakstan. Gick och la mig nån gång efter tre tror
jag.

”Jag hade sannolikt mått likadant även om jag hade haft ”det perfekta nyårsfirandet”.

Konklusion i miniformat…