32 km och 2470 hm – race report ganska tokiga Schneeberg Trail

9 October 2014

En hel del underliga utflykter iförd nummerlapp har man ju ägnat sig åt. Men det här var definitivt en av de mer egendomliga. Haha. Och samtidigt bland det roligare man har gjort. Först lite hårda fakta.

32 km

2470 (!) positiva höjdmeter

5 timmar 39 minuter (på 32 km!)

Långsammaste km 25 min/km (!)

De 5 km mellan km 24 och 29: 1 tim 25 min

Högsta höjd 2100 m.ö.h.

0 grader och 15 sekundmeter nordanvind och snöblandat på toppen

Långa tights, robusta shorts över, pannband, handskar, långärmad undertröja, vindjacka och tunnt regn-skal och stavar.

Extremt teknisk terräng bestående mest av rötter, sten och rullstensfält som var otroligt hala av allt regn

Sedan ett konstaterande:jag tycker fan om mig själv! Varför då? Jo, för att jag tar mig i kragen å gör såna här könstiga saker. Det e så lätt att bli sittande hemma å skita i det å bara ta ytterligare en runda i löparskorna längs Donau Kanal. Inget fel i det såklart… Men det är ju dessa underliga kryddor i form utflykter och turer en liiiiten bit utanför komfortzonen som gör det värt att hålla sig i ngt så när form. Att få för sig en å en halv vecka före att ”fan det vore ju kul å kuta upp på ett 2100 meter högt berg”. Och sen faktiskt också göra det. Upp i ottan 04:45. Kör bil en timme. Hämta nummerlapp. Se solen gå upp (nåja… rätt så mulet va det ju). Kuta i fem å en halv timme. Ta en radler å en macka med fett på (yupp det är after-race-energia la Schneeberg Trail och det e suveränt). Kör hem (ja man får köra bil på radler som bara e 1,8% alko :)).

Vad var det då på tapeten denna gång kan man undra? Jo, Schneeberg Trail i bergen en timme från Wien. Dessa berg, Rax-Schneeberg Gruppe, är självfallet inte lika kända som sina större kusiner i Alperna med början ytterligare en timme, en och en halv västerut. Vilket gör att man underskattar dem å det grövsta. Något man varje gång man är där och cyklar eller springer bittert får erfara. Schneeberg är så högt som 2077 meter och granntoppen Kaiserstein är 2061. Högsta berget i Rax, Heukappe är 2007. Med andra ord kan man väl jämföra det med att kuta upp på Kebnekaise helt enkelt.

Det är dessutom satans brant upp och finns liksom ingen kam att springa längs när man kommer nerifrån botten i och med att bergen reser sig tämligen ensamma snarare än i gigantiska massiv a la Alperna.

Det ger att det finns en hel del utmanande löpning att hitta med höjdmeter som faktiskt slår Alp-lopp på fingrarna. T.ex. kan nämnas att jag tidigare sprungit den galet jobbiga Kaisermarathon. Som går i Söll i Tyrol. Den har 2200 höjdmeter på 42,2 km. Även det egentligen rätt galet. Tills man alltså ger sig på Schneeberg Trail med 2500 på bara 32 km.

Detta sagt fullt medveten om att Killian Jornet och Emelie Forsberg ägnar sig åt än galnare grejer såklart och antagligen hade fikat hela vägen upp på Schneeberg. Men för glada amatörer kanske detta är så nära man kommer det som de kallar Sky Running och Scrambling utan att det ska behöva ta ett helt dygn att ta sig igenom en tävling.

Nåväl! Tävlingen ja. Kanske först ska börja med lite förberedelser. Efter att ha filurat hit å dit ca trehundratusenfemhundratjugotre gånger bestämde jag mig för att kuta med stavar. Så har i efterhand kan konstateras att det inte alls hade behövt funderas så många gånger. En gång hade räckt: stavar var rätt val. Kommer återkomma lite mer till varför senare.

Det som vid anmälning en å en halv vecka (ja man kanske skulle ha planerat ett sånt lopp lite bättre men va fan…) såg ut att bli en sjukt fin solig och klar höstdag blev inte ens i närheten av detta. Vädret sköts framåt och nämnda fantastiska höstdag kom först på söndagen. Lördagen, dvs Race Day visade sig från en minst sagt ruggig sida. Nordanvind och temperaturer uppe på höjd ner mot nollan som sagt.

Alltså: inte bara rycka med mina nya fina ihopfällbara Leki Micro Vario Pro Titanium (coooolt namn va?!) stavar utan även på med långa tights och lite mer väderbeständiga shorts över dem,vind- och regnjacka, pannband och handskar. Yupp… Allt kom till användning. Förutom de tre energi-bars jag hade med… Förklaringen till detta? Jag orkade med att bli matförgiftad ngn gång under fredagen. Haha. Så natt till lördag tillbringades tre timmar sovandes och tre timmar på dass. Note to self: inte äta kyckling på en liten krog i Hainburg an der Donau just på slovakiska gränsen dagen före race…

Vid revelj 04:45 på lördag morgon var suget på att köra ett av de mer ansträngande racen man gjort således så där. Men ingen minns en vekling! Och vad kunde hända mer än att man bara fick ta det lite lugnare än ursprungsplan?! Vilket sannerligen inte e ngn katastrof. Tanken med dagen va ju ända lite mer av ett äventyr än ett all-in-räser-race. Så med lite övertalning av mig själv bar det av på tom mage.

Om inte annat kan man ju se det som ett rejält träna-på-tomt-pass. Det är viktiga pass när nästa Ironman dyker upp 🙂 Då e man glad där framåt timme 9 och 10 att man vet hur kroppen reagerar på att gå tom på energi. Så se där: allt har en upside 🙂

Inte helt överraskande började det ju regna sisådär 10 km före Puchberg am Schneeberg där starten gick. Men det var man ju beredd på så ingen större skada skedd. Det känns faktiskt inte så där noga alls egentligen om det regnar eller inte rent prestationsmässigt längre. Jag har hunnit med så många race nu i så många olika förhållanden att man vet att alla typer har sin charm. Dock är det ju förbannat trist när ett lopp i vackra berg liksom försvinner in i en dagslång dimma och snöblandat regn. Inte för att det blir så mkt jobbigare, utan för att man missar den vidunderliga utsikten över bergen och ängarna.

Det skulle dock visa att det visst påverkade själva racet väldigt mycket att det blev så pass blött. Inte för att det tog ner humör vad gällde kutandet som sådant. Har man bra grejer fixar men det mesta. Men… Det blev otroligt svårtlöpt över den avancerade terrängen som mest bestod av rötter och sten när det var så blött som det var. Antalet normala fotisättningar under de 5 timmarna och 39 minuterna kunde säkerligen räknas till under etthundra. Haha.

Det är numer en ganska trevlig känsla på start av race eftersom jag vet vad jag orkar. Denna gång dessutom då jag verkligen bestämt mig för att inte ränna livet ur mig utan ta det som en kul grej. Ett tag där på väg upp mot 2100 meter i noll grader, snöblandat regn, 15 sekundmeter Nordan och 20 meters sikt funderade jag dock en gång eller två på hur kul det faktiskt va 🙂 Hehe… Men kom varje gång fram till att: ja tamejfan… Det e ju kul! På riktigt!

När man ska hinna med 2470 höjdmeter uppåt och 1200 neråt på bara 32 km finns det liksom ingen plats för flackt eller en mjukstart. Så tämligen direkt efter de inledande två km inne i byn bar det av uppförs (även om allt är relativt skulle det visa sig senare när det bar av UPPFÖRS och inte bara uppförs). Allt är dock en inställningsfråga i den här typen av lopp. Vet du att det kommer att bli så jobbigt och vara så mkt uppförs är du förberedd på det. Både vad gäller ansträngning och snittfarter.

Man lullade alltså iväg där i dimman och småregnet. På stigar som var inte bara hala utan även extremt långsamt löpta eftersom det var så mjukt och sugande i leran. Men återigen skulle ju allt visa sig vara relativt. Haha. Ordet halt skulle få en högre mening bland rötter och stenblock och extremt brant senare under racet. Även sugande underlag skulle få en annan mening under de delar av loppet som gick över ängar och kohagar där man (inte sällan i ko-mocka) ibland fastnade så skon nästan satt kvar. Men återigen: det e ju bara kul 🙂 Ska det va jobbigt så ska det. Ingen halvmesyr här inte.

Som synes på höjdkurvan i länken längst ner är det alltså i princip brant uppförs mest hela tiden. Men efter ca 19 km blir det allvar på riktigt vad gäller lutningen. De 10 km mellan km 19 och 29 tog alltså helt bisarra 2 timmar och 15 minuter! Haha… Det motsvarar alltså 13:30 min/km i snitt-tempo! Och av dessa krävde de 5 km mellan 24 och 29 km över 17min/km i snitt och de sista 2 km upp på toppen hela 50 (!) minuter. Haha… 25 min/km… Det blir rätt långa kilometrar då… Om varje km i snitt tar dig så lång tid funkar det liksom inte att tänka att ”fan va gött nu e det bara tre km kvar” eftersom dessa tre km kan ta dig upp mot en timme att överleva. Nej… Man får helt enkelt bara gilla läget å gneta på.

Och det gör man 🙂 Oftast i sin ensamhet eftersom det väl va kanske 200 personer med i loppet och man sprids ut ganska rejält. Inte bara då dagen är lång utan även då alla har lite olika taktik och inte minst lite olika typer av favoritlöpning. Jag älgar t.ex. på fortare än de flesta utförs (vilket ju gjorde den här tävlingen till en lite dum tävling för mig eftersom det va så mkt mer uppförs än utförs) medan andra gnetar på som bergsgetter uppförs.

Det är för övrigt värt att här notera hur för jävla bra österrikare är på att kuta just uppförs. Jag trodde, i min enfald (och egentligen utan ngn som helst grund utöver det att jag alltid verkar överskatta min egen löparförmåga…), i mina första bergslopp här nere i Alperna att jag var rätt ok på att gneta uppförs. I jämförelse med österrikare är jag inte alls det. Haha. Jag har ingen chans när det blir brant länge. Däremot har jag insett att jag, eftersom jag är en hyfsad flacklöpare som kan hålla farter runt säg 4-4:15 min/km ngt så när lång sträcka, springer bra utförs. Detta då jag kan hantera den kramp som kommer i baksida lår vid högre farter rätt bra. Samt att jag e så pass dum i huvvet att jag inte har vett att bromsa utförs…

Nåväl… Detta race var alltså mest uppförs. Och när det väl var utförs var det inte sällan så brant att man i princip fick klättra ner. Antingen med hjälp av händer eller med stavarna som stöd. Ergo: det va gick inte att ta tillbaka så värst mycket tid utförs.

Men nu var det ju inte så mkt spilld mjölk att gråta över. Så var ju racet upplagt och det handlade ju om att ta sig upp på berget. Inte att komma in på ngn viss tid eller ngn viss placering. Den inställningen måste man nästan ha som glad amatör i så pass egendomliga tävlingar. Man kan liksom inte svära över hur svår banan är och hur mkt tid som går förlorad. Då är man på fel ställe och borde ha stannat kvar i sina asfaltsskor och kutat platta halv- och helmaror.

Så man gnetar på där uppförs längs dessa, för mig, helt sjukt tekniska stigar och använder stavarna mkt mer än jag först trodde. Inte bara att häva sig upp med utan även i sidled för att helt enkelt hålla balansen och utförs för att hålla ner farten med lite annat än bara framsida lår.

Jag har ju i mina små rapporter från Swiss Alpine försökt förklara hur oerhört mkt svårare den tävlingen är en ett mer ”vanligt” kuperat lopp som t.ex. Lidingöloppet. Inte bara för att det är så långt och så brant utan även för att det är så svår terräng som kräver låg fart, högt fokus och sliter på fotlederna. Men det här var ju ytterligare en dimension till teknisk (på gränsen till riktigt lurig) terräng. Rötter, stenar, brant, snäva kurvor, grenar i ansiktet och över låren.You name it. Och hela tiden genomblött och tokigt halt.

Jag minns där ngn gång kring km 28 att det var rätt motigt. Dels för att min Garminklocka inte riktigt hängt med vad gällde höjden över havet och jag trodde det var än längre kvar upp till toppen än det faktiskt var. Men kanske mest för att det gick så oändligt långsamt (minns här att jag körde helt tom på energi efter nattens matförgiftning och därmed inte fått i mig ngn fast föda på ganska många timmar) att jag undrade om man överhuvudtaget skulle komma fram. Dock förstod jag att jag åtminstone inte va sämst eftersom jag faktiskt gnetade mig förbi fem, sex personer de sista fyra, fem km.

Men i det här läget var det motigt också för att det va så in i helvete kallt. Det blåste 15 sekundmeter nordan och piskade rätt så otrevligt snöblandat från den gråa himlen. Trots långa tights med rejäla shorts över, pannband, handskar och långärmad funktionströja med både vindjacka och tunt regn-skal över var man ganska genomfrusen. Och eftersom man i det här läget av loppet inte längre hade orken i ben (eller pump heller för den delen) att jobba på så mkt hårdare än man gjorde räckte inte den fysiska ansträngningen till att få upp värmen så mkt mer heller. Och sikten var på sin höjd 20 meter i den tjocka dimman. Annars var ju tanken här att den vidunderliga utsikten skulle bära mig upp till toppen. Så blev det nu icke.

Men upp kommer man ändå till slut. En stunds förvirring då det e helt omöjligt att navigera rätt uppe på toppen i dimman och ett par (frivilliga hör och häpna) förvånade vandrare valde en annan väg än den vi löpare skulle följa. Men ur dimman hörs ngn ropa att man e på väg åt fel håll. Och minsann. Där på toppen står två ur arrangörsstaben i Himalayaklädsel å bjussar på en platsmugg cola och pekar en i rätt riktning. Vilket då hjälpte i ca 20 meter. Men som tur är så är Schneeberg ett synnerligen välanvänt och därmed välskyltat berg så trots dimma och total desorientering gick det med hjälp av klassiska vandringsledmarkörer ta sig ner från toppen mot målet 2 km och 200 höjdmeter neråt.

Fan va jag önskade (ja faktiskt) att det i det läget hade varit löpning hela vägen ner till byn där vi startade. Alltså ytterligare 12 km och 1300 höjdmeter utförslöpning. Trots allt sabla klättrande svarade benen direkt utförs. Eller ja… Inte direkt förresten för i början va det en massa snö å brant å snorhalt. Men sen när det blev mer lagom utförs och mindre tekniskt sista km in mot mål va jag hur pigg som helst! Men så var det ju inte. Målgången var här högt uppe i bergen… Och när jag väl var i mål och fick mig en radler och kände krampen komma i vader och baksida lår när jag försökte byta om lite graciöst så var jag faktiskt inte så ledsen över att inte behöva kuta ner också 🙂

Att springa (eller mestadels ta sig framåt på det sätt man är förmögen, d.v.s. ngn form av high speed hiking) den här typen av lopp som nästan bara är brant uppförs är helt klart värt att testa. Det ger ytterligare en dimension till löpningen som väl närmast kan beskrivas som lite lagom avancerat äventyr. Och det är, på min nivå, faktiskt ganska skönt befriande från tidspress eftersom det är ngt man inte gör varje dag.

Ergo: hitta ngt galet lopp nere i Alperna (eller kanske i Norge, eller möjligen en bra bit norrut i Sverige, där bergen också är riktigt branta på det här sättet) och signa upp. Kör det som en del i en längre löparsemester härnere 🙂 Vill ni ha tips på knäppa lopp så hör av er. Jag har sannerligen inte kutat så många av dem men jag har koll på vilka de är i allafall. Haha.

7 Comments

  1. Göran

    En av fördelarna med att bo i en liten stad! Jag har alltid nära till naturen. Visserligen inga berg. Alltid saknar man något – bergkänsla fick jag i somras när jag var uppe i Björkliden och det var något helt fantastiskt!

    Reply
  2. Anders

    Ja så e det ju Göran. Bara kuta rätt ut. Och då hjälper det onekligen att ha lite berg att kuta i 🙂 Ibland blir man ju rätt trött på de gamla vanliga rundorna man “måste” göra inne i stan. Men då kan man ju tänka att de är värda det eftersom man då kommer bättre förberedd till nästa roligare utflykt i bergen… 🙂

    Reply
  3. Anders

    Hehe. Tack Daniel. Skrev det även för bloggen som jag uppdaterar med lite väl ojämna mellanrum 🙂
    http://www.thesuperjudge.wordpress.com
    Men tycker faktiskt det e rätt kul att ta sig tid att gå igenom och skriva lite rejält om vissa lopp. Om inte annat för sin egen skull. Man kommer ihåg och kommer på en massa grejer som man hade glömt lite och det e helt enkelt kul att ge sig den tiden att tänka igenom racet ordentligt. Minnas å skratta lite åt olika situationer och (kanske) t o m lära sig ngt ngn gång…

    Reply
  4. Daniel

    bra jobbat ,och vilken insats att skriva så långt

    Reply
  5. Göran

    Verkligen! Har själv på sistone upptäckt löpglädjen i att bara ge sig rakt ut i bushen, eller rakt upp på fjället om man råkar ha ett sådant till hands. Äventyr, upplevelse, något att berätta om och minnas. Så mycket bättre.

    Reply
  6. Anders

    Tack Göran! 🙂 Ja det e bara att köra. Jag körde min första bergsmara/ultra bara för fyra år sen men blev helt fast 🙂 Inte minst som sagt för att varje lopp verkligen e ett eget äventyr. Även om jag gärna springer så snabbt jag kan så klart så har jag insett att jag får svårt numer att toppa mina sub-3:15-tider på vanlig mara. Så varför inte testa lite annat tänkte jag 🙂 Och inte minst bidrar det ju till att man tar sig i kragen å kommer ut å kutar mer terräng på träningspassen!

    Reply
  7. Göran

    Grymt trevlig läsning. Jag känner igen mig i din inställning till saker och ting och hoppas att jag snart också kan lägga något strapatsrikt bergslopp till min meritlista.

    Reply

Submit a Comment

Please Login to Comment.

Uppdatering

Dags för en liten notering igen. Efter nytt jobb 2018 blev träningen lidande men ur det perspektivet blev pandemin en räddning. 2020-2021 blev det...

30 minuter om dagen med paceUP! är allt som behövs

Att träna 30 minuter om dagen är en viktig del av att upprätthålla en hälsosam livsstil. Regelbunden motion kan bidra till att minska risken för...

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

paceUP! Nyhetsbrev – Februari 2024

Träningsåret har rivstartat på paceUP! och vi är redan inne i februari. Med nya kunder och nya välgörenhetssamarbeten känner vi oss övertygade om...

paceUP! Nyhetsbrev – November 2023

Lanseringen av paceUP! Tyskland är live och vi har tagit oss an den kanadensiska marknaden! Hela paceUP! plattformen finns nu tillgänglig på tyska...

Fånga hälsa och energi på 5 Minuter med paceUP!s populära skrivbordsträning

I dagens moderna arbetsmiljö spenderar vi allt mer tid framför våra skrivbord, och det är vanligt att bli fast i en stillasittande position under...

paceUP! Joins Hands with Karo Healthcare to Support Operation Smile’s Move for a Smile Digital Event

Since 2018, Karo Healthcare has been dedicated to supporting Operation Smile in their mission to bring smiles and hope to children born with cleft...

paceUP! och Karo Healthcare samarbetar med Operation Smile i “Move for a Smile”

Sedan 2018 har Karo Healthcare stöttat Operation Smile i deras uppdrag att ge leenden och hopp till barn födda med läpp- och gomspalt. Detta...

Uppdatering

Dags för en liten notering igen. Efter nytt jobb 2018 blev träningen lidande men ur det perspektivet blev pandemin en räddning. 2020-2021 blev det...

30 minuter om dagen med paceUP! är allt som behövs

Att träna 30 minuter om dagen är en viktig del av att upprätthålla en hälsosam livsstil. Regelbunden motion kan bidra till att minska risken för...

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.