Det har tagit några år av missade lägen och stolpe ut men till sist satt den i krysset. Den alltmer försmädliga 36-vallen är bruten och mitt milpers börjar numera på 35. Jag har till och med 14 sekunders marginal.

Att det kan råda vissa tvivel om hur exakt banmätningen är väljer jag att inte fästa mig för mycket vid. Banan kan nämligen inte med bästa vilja beskrivas som särskilt snabb så om det fattades 100 meter (vilket min GPS tyckte) kompenserades det med backar. För att räknas helt och hållet ska det ske på bana men detta lopp gav ett tydligt besked om att jag fixar sub 36, för den händelse jag börjat ge upp tanken.

Ladingsränne (vilket alltså är gutamål för Vårruset) ståtade i år med nytt upplägg: start på remsan mellan muren och havet och en 5-kilometersbana som man kunde välja ett eller två varv på. Målgång innanför muren på Paviljongsplan. Det stod länge oklart om jag skulle komma loss till start så jag efteranmälde mig vid 17-tiden och formtoppningen var inte mer omfattande än att jag körde ett kraftigt bantat kvalitetspass i måndags i stället för all in på tisdagen som jag brukar.

Andraplatsen var tämligen given från start eftersom Fred var den ende närvarande i milloppet som borde kunna slå mig. I femman kändes Tommy ungefär lika given som segrare, med Jesper som tvåa om han inte gick sönder på på vägen. Man vet ju aldrig med stackars Jesper, Gotlands mest skadeförföljde löpare i modern tid.

Efter att den traditionsenliga skaran av startglada entusiaster väggat cirka 100 meter in i loppet blev det mycket riktigt vi fyra som tog spets, med Fred lite framför oss andra. Motvinden var tämligen frisk så jag bad Tommy ta dragrollen eftersom han ju bara skulle springa ett varv. Han var hygglig och ställde upp. Jesper hängde heroiskt på i min rygg ända tills vi vek av uppför den sega backen mot Kärleksstigen, där han började falla bakåt lite grann.

Det där med jämn fart kunde man bara ta och glömma i detta lopp som inleddes med en km hård motvind och en km till stor del i seg uppförsbacke, följt av en lång utförslöpa ner mot strandpromenaden där det plötsligt var rak medvind hela vägen till varvning. I klunga, och med adrenalinet i blodet, går det ju bra att öppna på 3:29 även i motvind men sedan tappade vi till 3:42 in på Kärleksstigen. När vi svängde nedåt ordnade det sig dock och vi klippte en 3:27:a utan att behöva ta i. En bit in på varvets näst sista km meddelade jag dock Tommy att jag tänkte slå av lite för att inte ta livet av mig. Jag hade ju en halvmil mer än han att avverka.

Precis innan varvning gick banan uppför en rejält brant grässlänt och där ett par kurvor åt höger ledde in mot målrakan på Paviljongsplan fick vi millöpare vika vänster för att komma tillbaka till starten/varvningen. Vid skylten för 5 km visade min klocka drygt 17:30 så jag insåg till min förvåning att jag låg bra till tidsmässigt. Jag kände mig dessutom riktigt pigg, men jag vet ju av erfarenhet att allt kan rasa väldigt snabbt när tröttheten slår till. 

Nu var jag ensam med motvinden och den kändes ordentligt. Det var dock en mentalt ganska lätthanterlig situation i och med att jag visste att jag skulle ha samma vind i ryggen på slutet. Det gällde således att hålla farten precis lagom mycket under två tunga km för att sedan ha kraft att avsluta starkt. 3:48 och 3:53 kunde ha givit mig panik under andra omständigheter men nu kändes det helt ok. Frågan var bara: skulle jag orka dra upp farten igen på loppets sista fjärdedel?

Momentanfart på GPS-klockor kan ljuga rejält så jag tog angivelserna med en nypa salt på väg ner mot havet, men när åttonde km pep visade uret 3:26 och då började jag ana att jag faktiskt skulle ha häng på 36-vallen.

Nu var dessutom ensamheten över. Redan efter 7 km var jag ikapp de allra långsammaste flanörerna i femkilometersloppet och nere på strandpromenaden passerade jag nu hela tiden folk. Det är märkligt att det kan ge sådan energi trots att det handlar om folk som promenerar i en annan klass.

3:30 på näst sista km och även om man är trött så dags var det ändå en känsla av kontroll. Det skulle inte bli någon plötslig tvärbromsning på grund av soppatorsk utan denna fart visste jag att jag skulle kunna hålla in i mål. Vid 9 km visade min klocka under 32:15 och då kändes saken nästan klar, om inte banan visade sig vara för lång på slutet.

Helvete, så gott det kändes att svepa uppför slänten mot upploppet och veta att det gäckande målet snart skulle vara uppnått! Jag drog förstås på allt vad jag orkade och det var som musik i öronen att höra speakern ropa att jag gått i mål på 35:46. 

Nu återstår bara att lyckas göra om det hela på bana så det kan räknas på riktigt…