Trots risken för att jinxa vågar jag mig på att konstatera att jag nu haft två skadefria år med rekordbra träning, åtminstone mängdmässigt. Det blev 365 mil i fjol, ett rekord jag i bästa fall slår redan i slutet av den här veckan. Om allt flyter på utan krämpor siktar jag på 400-gränsen i år.

I de flesta situationer gäller principen att man inte ska laga det som inte är trasigt. Att det inte gäller resultatinriktad träning har jag däremot upptäckt både i teori och praktik. 

Är man nybörjare räcker det oftast med kontinuitet för att resultaten ska komma. All träning ger resultat jämfört med alternativet, som är att inte träna.

Har man däremot, som jag, kutat mer eller mindre tvångsmässigt i 11-12 år behöver man hela tiden justera och testa lite nya upplägg för att inte stagnera. Inte minst om man dessutom har blivit gammal gubbe. Jag måste ju förbättra mig med två procent för att göra en procent bättre resultat eftersom den ena procenten äts upp av ålderskoefficienten. I princip alltså – jag har inte precis grundat de exakta siffrorna på någon vetenskap.

För drygt ett år sedan hade jag en mental dip när jag trodde att min utvecklingskurva ohjälpligt börjat peka ner mot graven. Trots kontinuerlig träning på, för mig, mängdmässiga rekordnivåer, gjorde jag synnerligen medelmåttiga resultat i vårens och sommarens tävlingar. Som bäst var jag uppe och nosade på föregående års nivå, som sämst tappade jag minuter.

Men så gjorde jag en liten justering på höstkanten. Mindre mellanmjölk, tuffare fartpass och lättare distanspass däremellan. NXR gav en första positiv känsla, även om tiden inte gav något besked i och med att det var premiär på den banan, och på Lucialoppet krossade jag sedan mitt gamla pers.

I år har ytterligare några pers förpassats till historien, men marginalerna har varit mindre. Jag tror det finns mer att plocka, och därför fortsätter jag att fixa, laga och putsa på det som inte är trasigt.

Konkret:

1. Tydligare periodisering. Jag har försökt göra detta tidigare men inte riktigt fullföljt tanken. Nu har jag kört några veckor mängd med lättare belastning, och frånsett att jag tänkt spetsa formen lite till Lucialoppet ska jag sedan hålla mig ifrån all mjölksyreträning under ett par månader för att bygga vidare på den aeroba basen. I början av mars ska jag fasa in de jobbiga intervallpassen igen och då hoppas jag att det händer grejer.

2. Explosivitet. Eftersom jag kanske är världens minst explosiva löpare, med en sprint i snigelklass, finns det nog en del att hämta genom att lägga in mer riktig fartträning. Korta, riktigt snabba intervaller där man inte drar på sig syra går utmärkt att köra även under grundträningen. Likaså lite hoppövningar och kortkort sprintbacke. Gårdagens 10*100 meter kändes som ett bra steg.

3. Bålstyrka. En klassiker i avdelningen för dåliga samveten. Jag har dock kommit igång lite bättre än förr, även om det absolut går att göra betydligt mer. 

4. Bättre formtoppning när det gäller. Eller kanske ska jag kalla det att välja sina strider. Årets stora missade chans, sub 36 på milen, blåste jag enbart på den här punkten. Jag hade formen för 35:40 i juli, det är jag helt övertygad om. Men när huvudförsöket på distansen, Viruddenloppet, gick två dagar efter det tuffa Jungfruloppet – där jag persade med ca 20 sekunder – blev det ganska stabbiga ben som skulle genomföra rekordförsöket. Pers blev det, men bara med 5 sekunder och fortfarande lite försmädligt på fel sida om 36-vallen. Att tydligare identifiera vilka lopp som är träningsmål och vilka som ingår i träningen hoppas jag kunna göra några riktigt bra tävlingar. Om resten blir halvdana är helt ok.