Det är kul att få vinna en tävling då och då, och för detta enkla syfte fungerar Ringmuren runt alldeles utmärkt. Efter några år utan vuxna utmanare började det dock kännas lite fånigt, särskilt som tävlingsledar-Fredrik i det längsta vägrade att låta snabbaste elev vara vinnare. Jag har därför stått över de senaste två åren.

I år hade dock Mackan Larsson flaggat för att han skulle komma och då kändes det plötsligt legitimt. Segraren i Iron Man Kalmar behöver man aldrig skämmas om man lyckas springa ifrån. Sen fanns det ju ytterligare en anledning att jag ville vara med – Gustav skulle springa, även om jag inte lyckades hitta honom i vimlet före start.

Före start lekte jag med tanken på att ge masstarten ett försprång på en minut eller två och se om det gick att vinna ändå, men Marcus ville starta med eleverna. Precis när vi kommit fram till det började alla plötsligt att springa. Vi satte oss också i rörelse men när någon ropade stopp så stannade vi till. Det gjorde i princip ingen annan utan tjuvstarten fick uppgraderas till officiell start av den enkla anledningen att något annat inte var möjligt.

I det läget var vi en bra bit bak i trängseln och fick sicksacka oss fram i tämligen måttligt tempo. Efter några hundra meter började vi kunna springa på obehindrat men vi tog det fortfarande piano. Mackan föll tillbaka lite medan jag tog upp jakten på de snabbaste ungdomarna. Det var en liten klunga på 4-5 killar som höll riktigt bra tempo så det dröjde tills vi svängt av utmed havet nedanför sjömuren innan jag nått fram till dem. Jag slog av lite och sa till dem att de skulle köra på och göra upp om spurtpriset vid Kruttornet så kunde jag vänta tills dess med att köra om. Det var dock bara en av dem, Oliver (?), som bjöd upp till dans. Medan jag rullade på halvfart kom även Mackan ikapp igen och vi tre passerade Kruttornet i bredd. Möjligen med Oliver 2 cm före oss andra. 2 cm efter Kruttornet tackade jag för kaffet och började springa igen. Det blev ganska tomt bakåt i stort sett omgående.

Efter den huvudsakligen lugna inledningen var jag förstås hyggligt fräsch när jag kom till den helvetiska Lotsbacken, så jag kunde kuta på någotsånär snabbt uppför. Halvvägs upp såg jag att Mackan kom till backens fot, så jag hade minst 30 sekunders lucka där.

Det blev sololöpning sista biten utmed muren och jag stod väl på lite lagom men någon riktig maxning var det definitivt inte. Min klocka gav ingen vägledning eftersom jag missat att få på den i den förvirrade starten, därför hade jag ingen aning om att jag kunde komma under 14 blankt. Klockan vid mål visade lite försmädligt 14:02 när jag passerade. Lite sökning i arkivet visar dock att min bästa tid tidigare är 14:12 så det var ju inte så dumt ändå. Kan man persa med 10 sekunder med en sådan halvljummen insats, och efter att ha gett bort minst 10 sekunder i starten, får man vara nöjd.

Marcus, som inte tränat sedan IM-segern för en månad sedan, tog nog aldrig riktigt upp kampen utan var kanske uppåt en minut efter i mål. Därefter dröjde det inte jättelänge innan Oliver dök upp som den egentliga segraren. Det kändes som om klassen på de första killarna var ovanligt hög i år, men tidsmässigt har jag faktiskt ingen aning. Det gladde mig att Fredrik nu äntligen bestämt sig för att räkna vuxna och elever separat, så att Oliver fick bli officiell segrare. Helt rätt.

Gustav kom snart ångande i mål i full fart och hade nog en placering bland de 20 första, vilket ju är riktigt bra med tanke på att inte bara 8:or och 9:or utan även gymnasiet är med. Snabbast i sin klass var han dessutom. Gött.