Dags att summera mitt sjätte Lidingölopp, eller sjunde om
man räknar 15-kilometersloppet också. Ingen kan ju klaga på min jämnhet i alla
fall – efter 2:12 i debuten ser raden ut som följer: 2:06-2:06-2:06-2:08-2:07.

Efter det relativa fiaskot i fjol, då jag började långsamt
men ändå tappade farten i slutet, ville jag förstås ha revansch. Efter en
sommarsäsong då jag persat i alla lopp jag ställt upp i borde förutsättningarna
vara goda. Spannet jag såg som realistiskt att sikta mot var 2:03-2:05, där
2:05 var ett lämpligt riktmärke för planeringen och 2:03 skulle innebära att
precis allt gick lite bättre än väntat. Jag garderade med att allt under pers,
2:06:20, skulle vara godkänt. Något annat vore väl orimligt för en som fyller
46 om några veckor.

Det blev kvällsbåten upp på fredagen och som vanligt kom jag
fram till Lidingövallen precis i tid för att få ut min nummerlapp innan de
stängde. Hotellnatten i stan kunde jag boka av sedan det visat sig att Fegga
och Caroline skulle vara hemma och kunde tänka sig den smått traditionella
våldgästningen ute på ön. Skönt att vara på plats och väldigt trevligt att ses.

Jag hade en riktigt skön och lugn förmiddag efter natten i
Casa Feggman. Jag hejade på täten i 15-kilometersloppet vid ”indiern” innan jag
rörde mig ner mot Lidingövallen och vidare till Koltorp. Sol, torrt i marken,
nästan vindstilla och närmare 20 grader – det var svårt att hitta något att
klaga på när det gällde de yttre förutsättningarna. Jag snackade en stund med
Malin Ewerlöf innan jag körde lite lätt jogg och inspekterade den oftast
vattensjuka innerkurvan efter eken. Torrt och fint, där sparar man säkert runt
15 sekunder jämfört med att följa grusvägen i ytterkurva.

Fred var på plats 20 minuter före start efter barndop på
Värmdö och en lagom stressande taxifärd genom Stockholm. Möjligen var han ännu
speedad när skottet gick för han sprang ifrån alla och ledde hela jävla
Lidingöloppet med 30-40 meter under ett par kilometer. Motionärsklungan med
Team Kenya, Musse och David Nilsson vaknade till sist och dundrade förbi, men
det var kanske inte helt oväntat…

Själv startade jag direkt bakom Malin Ewerlöf medan de
flesta korta och solbrända killarna stod längre bort mot skogsbrynet. Musse kom
glidande precis före start och ställde sig strax till vänster om mig.

 Jag hade tänkt att
försöka hitta ett tempo runt 3:50 i början och därefter ta det ganska mycket på
känn. Jag tog en split redan vid eken där 30-skylten står för att få mina
splits att synka med km-skyltarna, och faktum var att redan där hade jag hittat
precis 3:50. Efter första kurvan början fältet redan sprida ut sig på längden
och jag hade inga problem att hitta bra spår. Det sker ganska många
förflyttningar framåt och bakåt de första kilometerna när löpare försöker hitta
sitt rätta tempo, men ganska många av de omgivande löparna i början såg jag
till och från under stora delar av loppet.

Vid 29-skylten visade klockan 3:49 och löpningen kändes
väldigt avspänd och komfortabel, en känsla som höll i sig. Splits på enskilda
km varierar i ett kuperat lopp som Lidingöloppet – och även första halvan har
faktiskt en hel del backar – men sammantaget hade jag 3:48-fart fram till
slalombacken vid Ekholmsnäs efter 5,7 km.

Placeringsmässigt hade jag tappat från 189:e till 204:e och
jag fortsatte att tappa ytterligare några placeringar fram till milpassagen men
jag höll helt enkelt det tempo jag kände var bekvämt och så fick andra göra
bäst 17 de ville. Känslan var fortfarande alldeles utmärkt och jag njöt mig
förbi Lidingövallens åskådarmassor, där precis hann uppfatta Tommy och Catrin
någonstans i mitten. När åskådarleden tunnats ut hörde jag en främmande röst
vråla ”heja, Roma!!” och höjde armen som kvitto på att jag hört.

Utmed Kyrkvikens norra strand hade jag börjat notera en rygg
som det stod IFK Umeå på. Ryggens ägare sprang tydligen väldigt jämnt med mig i
snitt, men han hade en betydligt ryckigare disposition. Ena stunden föll han
tillbaka för att nästa susa förbi och nästan glida ifrån mig.

Milen passerades på 40:13 vilket kändes som en ganska
perfekt öppning. Det kändes fortfarande lätt och nu gällde att kunna hålla den
fina avvägningen mellan vägvinnande fart och avslappnat sparläge. Ut mot
Fågelöudde började jag snacka lite med Umelöparen, som visade sig heta Gabriel
Granåsen. Vi jämförde status och kunde båda konstatera att vi höll farten utan
att behöva pressa.

15 km passerades på 60:31 och där nöp jag min första lilla
skvätt sportdryck. Privatlangningen jag kunnat dra nytta av under flera år
uteblev ju tyvärr i år, vilket skulle visa sig vara en negativ sak.

Den berömda berg-och-dalbanan mellan 15-21 km smyger sig på
lite undan för undan och precis som vanligt har olika löpare väldigt olika
trender i det här partiet. Samma löpare kan först dra ifrån en bra bit för att
sedan tappa och bli omsprungen av mig, bara för att komma tillbaka igen några
minuter senare. Men ingen annan bytte jag placering med så många gånger som
Gabriel. Fascinerande.

Snittfarten på första halvan blev ju 4:02/km och den farten
ska rimligen bedarra lite i det backiga avsnittet. Inledningsvis rullade det
dock på riktigt bra, strax norr om 4:10. Tröttheten kommer förstås krypande och
när man är uppe på villavägen på höjden på den 20:e km är det kluvna känslor.
Skönt att snart vara framme vid Grönsta och komma in på slutmilen samtidigt som
skallen börjar att producera de första demonerna.

Den långa och bitvis branta nedförsbacken mot Grönsta hade
varit mycket mer njutbar om man inte vetat att varje höjdmeter strax ska
återerövras. Längst ner i sänkan passeras 10-skylten som förkunnar att
slutmilen inleds. Min klocka visade här strax under 1:22 och, demonerna till
trots, här kändes min plan för 2:05 fortfarande väldigt realistisk. 43 minuter
på sista milen, dvs 4:18 i snitt, är ju på papperet inte så väldigt
avskräckande. Men det är ju den där lilla detaljen att det är den tredje milen
och att resan dit varit rejält kuperad.

Grönstabacken är faktiskt helt sjukt jobbig. Kanske
Lidingöloppets jävligaste backe, eftersom den kommer precis när den föregående
halvmilens berg-och-dalbana på allvar börjat att ta ut sin rätt. Bisarrt brant
är den också.

Men när skiten väl var avklarad lyckades jag ändå på något
sätt komma tillbaka i matchen mentalt. Som vanligt var det rätt glest i spåret
nu men jag både sprang om och blev omsprungen. Också som vanligt så ägnade jag
mig åt en del matematiska funderingar. De där 4:18 i snittfart är ju nämligen
lite knepigare än det kan låta, eftersom milen inleds med Grönstabacken, med
4:48 på km 21, för att ungefär halvvägs erbjuda Abborrbacken, som brukar
resultera i en km kring 5 minuter, och sedan på näst sista km ställa upp Karins
backe som ett sista hinder. I själva verket behöver man alltså ner och nosa på
4-fart där det är någotsånär slätt. Ditt kom jag, kan vi konstatera, inte
heller i år. Den 23:e kilometern gick på 4:14 och bättre än så gick det aldrig.

Nu började nämligen allt att kännas jobbigt, och framför
allt började jag känna mig väldigt kraftlös. Jag var ju beroende av den
allmänna langningen, och sportdrycken ska väl funka. Men vid två av dryckstationerna
visade det sig att det var vatten i muggen och jag är ju inte precis den som
stannar och rättar till ett sådant fel utan det får vänta en halvmil till.
Summa summarum fick jag kanske i mig tre-fyra klunkar sportdryck på hela
loppet, så det var kanske inte jättekonstigt att blodsockret började droppa när
klockan passerat 14 och man inte käkat sedan 8. Jag skulle börjat känna mig
kraftlös så dags även om jag inte sprungit.

Med härjade ben men pigg skalle hade det åtminstone gått att
kämpa väl. Nu var benen inte det stora problemet utan de negativa tankarna och
bristen på kraft och vilja.

Framme vid Abborrbacken kunde jag konstatera att 2:05 flugit
mig ur händerna och frågan var om jag skulle kunna hålla ångan uppe
tillräckligt för att persa. I nedre delen av backen blev jag distinkt
omsprungen av Springs chefredaktör BG Nilesjö, men å andra sidan hade jag
återigen kommit förbi Gabriel, som ett tag varit en bra bit före mig.

Fiskbacken är förstås galet jobbig men den är samtidigt en
mental milstolpe. När fanskapet äntligen är slut är det värsta gjort och det är
bara 4,5 km kvar.

Dessvärre räckte inte denna käcka tanke för att väcka mig ur
dvalan. Det ser man på placeringen som mellan 15-20 km pendlade lite strax
under 200, och så sent som 25 km vid Abborrbacken ligger jag 202:a. Sedan rasar
jag 16 placeringar till mål, trots att jag springer om en och annan som är än
värre däran.

Gabriel passerade mig igen någon gång efter fisken men när
jag nu mer och mer började skita i tiden, som knappast skulle bli ett nytt PB,
växlade jag mentalt över till att vilja ha honom bakom mig i mål. Över
golfbanan mot Karin hade jag kommit om igen i backen släppte han klart och
tydligt.

Slutet är inte mycket att orda om, det var en ren
transportsträcka som präglades starkt av att jag inte orkade bry mig särskilt
mycket om något. När jag kom in på målrakan iddes jag först inte spurta alls
eftersom tiden var körd, men när någon höll på att springa om mig kom jag på
att placeringar faktiskt också räknas. Det blev i alla fall en halvhjärtad
spurt men framför allt ville jag bara komma fram och få stanna, samt dricka upp
hela energistationen. 2:07:35 är snabbare än i fjol, men 1:15 långsammare än
pers och 2:35 långsammare än jag siktat på. Kort sagt, egentligen ingen
katastrof men det är svårt att vara nöjd när man tappar så mycket på slutet.

I töcknet orkade jag i alla fall ta emot Gabriel och tacka
för ressällskapet. Han var 13 sekunder efter, men betydligt nöjdare än jag var eftersom
det innebar pers för honom. Tror jag, jag kan ha missförstått allt i mitt matta
tillstånd.

Strax före drickan hittade jag haren Grönwall, som lyckats
fantastiskt väl med sitt lopp trots att han tappade den otippade ledningen.
Höga 1:48 är möjligen den bästa gotländska tiden någonsin, och en rejäl
putsning av hans pers på 1:50:12 från i fjol.

Själv kände jag mig lite som något Yatzy bajsat ut på
hallmattan så det var bara att vräka i sig sportdryck, cola, blåbärssoppa,
kaffe, vatten och sedan börja om ett varv till. Kall var jag också och när jag
lyckats stappla mig till överdragskläderna behövde jag hjälp av en funktionär
att få på mig byxorna, eftersom jag fick tydliga indikationer på att vaderna
skulle krampa om jag böjde mig. Jag stapplade sedan som en vandrande vålnad
bort till Lidingövallen för att duscha. Inte förrän efter den halvljumma
duschen kom jag på att jag hade en dubbelmacka i väskan. Jag försökte även att
köpa korv vilket gick sådär. Eller, köpa gick väl bra men det var riktigt trögt
att få i sig eländet. Tur att det gick bra att dricka öl på Radisson sedan.
Ack, detta livselixir, den totalt utmattade löparens enda räddning i nöden.