Jag glömde starta GPS, fick bara igång klockan så jag fick ta distansen av Ulla och Peter. Pulsbandet startade inte alls. Helt dött. Det regnade sporadiskt och jag hittade inte rätt jacka. Vi kom ut för sent tack vare teknikstrulet och hela dagen bara började fel. Men passet som sådant gick bra, när vi väl kom iväg. Som om all otur förbrukats i ett svep eller nått.

Det är rätt mycket terräng runt Norrviken, som var den första viken vi rundande. Peter hittade, jag och Ulla kunde bara hänga på. Jag hade inte ens koll på i vilket väderstreck hem låg. Så ute i spenaten hittar åtminstone inte jag, det är ett som är säkert. 

Någonstans därute hittade vi ett litet hotell, Angora, som eventuellt inte hade öppnat riktigt för dagen. De verkade lite överrumplade av att det ramlade in tre svultna, frusna löpare. Men personalen gjorde så gott de kunde och bryggde färskt kaffe åt oss och fixade jättefint käk. Sympatisk personal och gott käk. Rekommenderas!

Den andra, Edsviken, var betydligt vänligare mot fötterna. Bara en sån sak som asfalt, istället för terräng och blöta grusvägar. 🙂

Nu är jag rejält trött i fotlederna, och rätt belåten med mig själv. Det gick bra ändå, trots att tekniken hatade mig. Att det fanns så mycket sprutt i benen som det gjorde på slutet överraskade mig. Så stel i höfterna som jag var, och så motvilligt benen pinnade på men Peter drog bra. Det var bara att hänga på, och försöka slappna av så gått det går med 48km i benen. Vi avslutade i halvmaratempo för mig, det tog bra fast så sprang vi ju upp för några av de brantaste och elakaste backarna jag kunde hitta i området också.

Jag begriper inte varför jag gör så där (väljer den brantaste backen, den längsta rundan eller det segaste motlutet om jag får välja). Det kanske är därför jag är ultralöpare 🙂