Guld till Mo, och guld till mig.
Men där upphör väl likheterna.
DM-guldet i M40 i gårdagens halvmara var av det mer ohotade slaget – jag hade lätt hunnit duscha och ta en kopp kaffe innan tvåan dök upp – liksom min tredjeplats totalt. För säkerhets skull visste jag om det redan på startlinjen.
Men det var inte det intressanta för min del utan jag hade siktet inställt på att utplåna 1:21:47 från PB-loggen.
Förutsättningarna rent formmässigt var ju goda, så jag trodde faktiskt inte det skulle bli några större problem.
Det fanns dock tre hot: det blåste ganska rejält, jag var inte det minsta formtoppad och (kanske mest avgörande) allt tydde på att jag skulle bli helt ensam ute på banan.
Så blev det också. Efter starten låg jag i baksuget från Fred och Stålis i knappt 100 meter, därefter var det sololöpning i 21 km. Jag har upplevt mer spännande träningspass…
Sista skymten av duon fick jag på en lång öppen raka vid 7 km. Bakåt hade jag hängt av alla konkurrenter redan efter 10 meter.
Avspända 3:41-3:43 på de två första kilometrarna gav i alla fall en positiv känsla från start och trots att jag fick klyva motvinden själv rullade första milen undan på 38:28, vilket var drygt 20 sekunder snabbare än öppningen i mitt tidigare rekordlopp.
Där och då kändes sub 1:21 som en fullt rimlig sluttid med tanke på att vinden skulle komma i ryggen under merparten av hemvägen.
Under den följande halvmilen gick det fortfarande lätt att hålla farten, men när tröttheten kom krypande på sista fjärdedelen visade det sig svårare än väntat att hålla ihop löpningen. Farten droppade med i runda slängar 10 sekunder per km på sista halvmilen och både 1:21 och perset rann mellan fingrarna.
Trots det var det svårt att känna sig alltför missnöjd efteråt. 1:21 och kanske även 1:20 finns där i kroppen, men för att få ut det krävs att allt stämmer.
Hatten av för Fred som, trots att även han fick dra nästan varje meter, kapade över minuten på sitt pers och vann på 1:14:22. Stålis utmanade i 9 km innan han slog av och i princip joggade hem på dryga 1:18.
Bakom mig dröjde det drygt 8 minuter innan Janne Westerlund dök upp, oväntat tätt följd av Jonas Svensson. Båda lyckades med målsättningen att hålla Åsa Edman bakom sig, trots att hon gjorde ett starkt lopp och vann på 1:32:49.
Mitt guld i gubbklassen var för övrigt av det imaginära slaget. Inga medaljer delades ut annat än till totalsegrarna.
Total: 1:22:13, 3:a.
Splits: 3:41-3:43-4:03-3:49-3:52
3:58-3:53-3:48-3:49-3:49
3:42-3:54-3:56-3:47-3:49
3:59-3:57-4:02-3:59-4:05-4:04-(0:25)
Pannbensdanande. Rätt tänkt av dig, du kan vara hyfsat nöjd med din insats efter förhållandena som de nu var.
Jo, jag har faktiskt gjort nåt liknande på Lidingö några gånger. Jag springer rätt jämnt med damtäten, så ett år tog jag rygg på damtvåan på slutmilen vilket dessutom gav massor med publikstöd. Att det inte var mig de hejade på valde jag att helt bortse ifrån…
Väl kämpat. Det är alltid tungt att behöva sololöpa utan draghjälp.
Eftersom jag är lite långsammare än dig brukar jag använda den briljanta taktiken att lägga mig “på rulle” bakom vältränade representanter för det motsatta könet. Har flera fördelar! Dels är dom lättare att hålla reda på (dom är ju oftast inte så många som grabbarna, inte ens kring oss som gör halvmaran på runt beskedliga 90 min). Sen fungerar det ju som en viss distraktion! Ett par svettiga, håriga mansben har inte alls samma effekt på mig (av någon anledning?). Må vara klandervärt ur ett genusperspektiv men om jag tjänar några sekunder på detta får jag ta den smällen!