Fråga mig inte vad rubriken kommer ifrån, jag tror att det är från en barnbok som jag läst för något av mina barn. Fast jag vet inte. Denna lilla mening ekade i mitt huvud när jag igår var ute och småjoggade. Jag insåg i min ensamhet att vår natur är fantastisk. Snön föll lätt som små mjuka fluffiga bomullstussar för att sedan smälta när de landade på min varma kropp, omgivningen var helt svart och jag såg att isen började breda ut sig på viken allt mer. Jag sprang förbi en bergvägg, inte så hög men ganska brant, där såg jag två ögon som glimmade tillbaka mot mig när jag tittade dit, skenet från min pannlampa reflekterade i vad jag trodde var en katts ögon. Jag tittade lite mer noggrant och insåg att det var en väldigt stor katt….. Konstiga öron hade den med, ett rådjur var det jag misstog för en katt, stod helt stilla på mitt på bergväggen, jag fattar inte hur den hade tagit sig dit och hur den skulle ta sig därifrån men när jag passerade igen var den borta. Några fler ögon passerade jag under de 2 timmar jag var ute, men på vilka djur de satt vet jag inte.
Träningen då, jo det var tungt men inte jobbigt kände mig bara tung och seg.
Ca 8 min/km men inte heller speciellt ansträngande
En snöflinga på min nos
2 Comments
Submit a Comment
Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.
Hur tror du att jag orkar med egentligen… små vita danska piller 😉
not!
Man ska inte knarka när man tränar, kanske hög på endorfiner:-)