Om exakt två dygn befinner jag mig förhoppningsvis någonstans ganska nära en backe som uppkallats efter en randig fisk. Enligt samma fromma förhoppning är mina ben fortfarande fullt fungerande och humöret på topp efter att kilometerskyltarna börjat bli ensiffriga och bergochdalbaneeländet fram till Grönstabacken äntligen är avklarat för det här året.
De här loppen som utgör någon sorts säsongsmål får det alltid att pirra lite extra i magen och analysverktyget mellan öronen rullar upp det ena scenariot efter det andra och småjusterar strategin därefter.
Kroppen verkar vara hel. Balanssinnet fungerar igen, efter att ha gett sig ut på en liten fisketur (abborre?) förra veckan. Träningen har flutit på bra hela året, inte minst under augusti och september, med reservation för att jag alltid önskar att jag kunnat tugga i mig lite fler kuperade kilometrar.
Nu vilas det så att det nästan känns pinsamt. 17 km har jag sprungit sedan i måndags och i morgon blir det en liten bensträckare på 6 km med några fartökningar för att väcka benen. Om inget oförutsett och oönskat inträffar har jag således inte något annat att skylla på än mig själv om det går åt helvete.
Åt helvete definieras i detta fall som en tid över 2:06:30. För undvikande av missförstånd… Så här ser betygsstegen ut:
>2:06:30 = Åt helvete
2:05:00-2:06:30 = Godkänt
2:03-2:05 = Kanoners. Nöjd och belåten!
<2:03 = Satan så bra det gick! Är det för sent att bli proffs?
Nej, jag vet. Jag är faktiskt djupt oroad – innebär min uteblivna hypokondri att jag verkligen kommer att få en släng av ebola i morgon förmiddag?
men Tomas?? vad har hänt, var är hypokondrikern??? inte ett ord om begynnande förkylningar, lepra eller ebola
Läge att överraska dig själv i positiv riktning? Manegen är krattad! 😉
Ja nu är det snart dags igen… Fördelen för mig är att mitt enda tidigare resultat på LL30 är så blygsamt att jag nog måste bryta benet för att inte persa.
Å andra sidan är jag nojjigare än nånsin. Har inbillat mig att jag nog håller på att bli förkyld hela dan. Å tar jag mig ändå till start vet jag med säkerhet att jag kommer att hamna sist i min startgrupp (igen!) och sen kommer det vara totalkört att prestera en anständig tid.
Positivt tänkande är min starka sida.
2011: 2:06:40 (från 1B)
2013: 2:06:30 (från 1A, dvs 32 m kortare)
Jag tror det kan sammanfattas som ganska stabilt. 😉
Lite mer allvarligt: om jag upplevt att förra årets insats varit perfekt hade jag förstås tyckt att det var helt ok att inte överträffa den. Men för det första är jag in bättre form och mer gediget förberedd i år och för det andra sprang jag ganska otaktiskt i fjol och tog tvärslut på sista milen. Så om inga faktorer bortom min kontroll spelar in så kräver jag av mig själv att jag persar.
Lycka till själv (om du ska springa på lördag)!
(2012? Halvskadad, fiasko på MK15)
3:30 minuters skillnad mellan att vara extremt nöjd till extremt missnöjd – över 30 kilometer. Det är till att vara stabil annars förstår jag! 🙂
Lycka till!