Idag lärde jag mig att det ligger en rullstensås här i närheten. Jag kom på det när jag sprang över den. Det gick bara upp och upp hela tiden, vid varenda krök trodde jag att backen nog skulle vara slut men den bara fortsatte. Det kändes som att den aldrig skulle ta slut!

Andra sidan var desto njutbarare, vilket medlut! Och vilken utsikt! Jag kan tänka mig hur vackert det kommer att bli när det finns lite grönska här också.

Väldigt bilfritt och mycket lugnt, jag kunde trava på som jag ville i stort sett och kom fram till min pappa på nästan exakt den tid jag sagt att jag skulle komma fram. Jag hade inte räknat med backarna, i och för sig, men jag klarade ju dem med så jag gnäller inte. 

Det lustiga är att jag blev tröttare av att springa efter lilltjejen sedan än jag blev av löppasset. Lilla fröken sprang och undersökte allt, drog och petade på det mesta och smakade på alldeles för mycket medan älsklingen min hjälpte pappa med veden. 

Mycket av grusvägen går som tur är parallellt med åsen, men givetvis måste man korsa den en gång för att komma till sjösidan. Väl på rätt sida är det lagom kuperat, lite slakmotor och böljande grusvägar. 

Det är rena smålandspropagandan att springa i trakten, det ligger vykortsvyer och väntar runt nästan varenda krök. Pittoreska stugor, charmiga torp, porlande bäckar och ängar och fält. Visst finns det skog också, rena rama trollskogen på sina ställen men idag höll jag mig på vägar där bilar kommer fram. Det är det inte alltid jag gör!

Sista biten hem, sista grusvägen är mig väldigt bekant. Jag är hemma igen, springer på vägar jag cyklat och sprungit som barn. Mycket har förstås ändrats sedan dess, men mycket är sig likt också. Jag vet precis vart gränsen går för när jag är hemma igen, oavsett vilket håll vi kommer från. Plötsligt känns det som att sträckan var betydligt kortare än vad jag verkligen sprang, eller att jag inte kört 7 pass på 6 dagar. Bara någon kilometer till, så är jag hemma.