Nu har jag och min fripassagerare i magen kommit in i vecka 30 och jag kommer sakna magen tror jag. En sprallig bebis som gör mig sällskap dagarna i ända, men sover när jag springer. Och jag kan fortfarande springa mycket och långt. Glad att vi vill samma. Mitt mål är som bekant att få ihop minst 100 km i veckan fram till nedkomsten i juli. Det har absolut inte varit några problem. Jag är glad varje dag det fungerar så bra.

Från den 1 januari har jag snittat 14 mil i veckan. Vid närmare eftertanke är det mer än jag brukar snitta januari-april. Jag älskar att slå rekord. Tävla mot mig själv. Det har blivit brutala veckor på 18-20 mil och några lite lugnare i mina mått mätt. Men jag vill verkligen understryka. Det är en tävling mot mig själv och ingen annan. Inget jag heller rekommenderar en gravid kvinna att prova.

Fast i lördags stötte jag på patrull. Skulle ge mig iväg på ett långt pass. Springa från punkt A till punkt B. 38 km. Efter några kilometer kändes det inte helt 100. Något hade brustit i höger baksida. Ibland kan man springa bort det onda. (Ja det är sant). Men nu blev det värre för varje kilometer. Jag känner min kropp och kan skilja på ok ont och dåligt ont. Detta var dåligt ont. Min bror fick plocka upp mig efter halva sträckan.

Lite surt att det inte kunde bli några 100k denna vecka. Men som sagt. Jag har snittet på min sida. Och utmaningen handlar om att kunna springa långt gravid ända in i kaklet. Sannolikheten att det kan bli verklighet är nu större då jag bröt i lördags. Känner mig klok. Snart är jag på banan igen. Denna vecka blir det återigen 100. Fel! Inget filnamn angivet.

/Frida