Sommar, sol och Öland. Ett bra ställe att semestra på, och ett bra ställe att springa på. Så var det i helgen och dessutom fanns det ett lopp att springa. Till på köpet ett marathon. Jippi. Med kort varsel hade vi fått veta att det skulle bli två startgrupper. Med sex timmar emellan. Jag och mina klubbkamrater var inte i samma startgrupp, men det innebar å andra sidan att jag skulle får heja på en hel mara innan det var min tur. Ovanligt och roligt. Men såklart utmanande. För man tänker att det ska bli sittandes. Men ni vet hur det är. Efter en minut står man ändå där och hoppar. Och maten. Den blir svårare att planera.

Vid tre var det i alla fall min tur. Jag kände det redan efter ett par kilometer. Detta skulle inte gå enligt plan. Men jag visste att om jag höll tätt efter min klubbkompis Elmina och sprang som Jenny, snabbast i första startgruppen, skulle det bli tre Tjalvetjejer på pallen. Så blev det också. Men jag kom trea istället för två. Jag maskade för att låta Jenny bli tvåa. Mycket roligare för henne, och det är roligt att göra vänner glada. Och som ni ser, vi var glada allihopa. Säkrat en blåvit pall. Vi hade fått springa ett lopp. Känns nästan lite surrealistiskt i dessa dagar. Men det hände på riktigt. Nu längtar vi till nästa gång.