För ett och ett halvt år sedan bröt jag benet. Skenben och vadben. Typiskt dåligt för en löpare. Efter en osannolikt snabb rehab var jag snabbt på banan och sprang ett långlopp redan dryga två månader efteråt. Idag har jag nästan glömt att jag bröt benet. Plötslig minnesförlust. Det är oftast så med skador. Man kommer inte ens ihåg var det gjorde ont när man är igång igen.

Förra året hade jag tänkt persa på alla håll och kanter. Men trots den snabba återkomsten blev det inte möjligt. Jag kunde springa i princip alla tävlingar det året. Fast göra det extra snabbt gick inte. Var en vinst bara att kunna vara med och springa ända upp till ultramarathon. Dessutom var det ändå ett år utan internationella mästerskap. Så brottet hade bra timing på något sätt.

Att ha brutit benet detta år hade kanske heller varken gjort från eller till. Finns liksom inga tävlingar. Fanns i alla fall inte. Några månader efter Coronas utbrott har det dock dykt upp lite möjligheter om än begränsade. I lördags sprang vi DM 5000m på bana. Och på lördag är det dags på riktigt. SM i marathon. För eliten. Med en hårsmån har jag lyckats bli en av de som får springa varvbanan ute på Djurgården. Hann som tur var fixa till en på gränsen tillräcklig seedningstid förra året veckan innan jag bröt benet. Puh.

Igår under mitt långpass trillade jag handlöst på en grusväg. Tog emot mig med knä, armbåge och händer. Satte mig i diket för att andas ut och utvärdera utfallet. Nej inget var brutet eller stukat. Knät väldigt blodigt dock. En dam kom ut från det intilliggande huset och frågade om jag verkligen inte behövde omplåstring och skjuts hem. Jag tackade vänligt för omtanken. Men nej tack. Jag ville göra klart mitt långpass. Komma upp i veckans 200 km vilka till och med blev 202 km eftersom jag hade sprungit vilse under passet. Klart jag skulle kunna springa 6 km hem när det knappt ömmade. Min smärttröskel är hög. Om det är bra eller dåligt kan diskuteras ibland.

Såg fram emot en eftermiddag och kväll på balkongen med min bok och några korsord. Mat och godis. Tvättade mina sår. Visst, det på knät var lite djupt. Men ett plåster skulle nog duga. Det tyckte inte min sambo när han kom hem. Var faktiskt ett hack i knät. Ett riktigt djupt. Kunde hålla med om att man såg en bit in i kroppen. Suck. Men akuten. Jag ville softa. Ja ja. Vi åkte dit. Tur att han ser till att jag tar hand om mig ordentligt. Läkaren sa att man såg lite av muskeln och vitt fluff nere i hacket. Fyra stygn. Men vad är ett hack i hälen. På lördag springer jag SM i marathon. Hoppas ni hejar.