Igår var jag hos naprapaten. Funktionstest, allt verkade okej. Ingenting ömmade eller smärtade. Jag fick klartecken att springa igen. Så, eftersom vädret var vackert valde vi att gå från Norrtull till Spånga en nätt promenad på knappt 12km. Men vi gick inte så fort, och vi stannade på vägen för att äta. Inget speciellt jobbigt med andra ord.
Ändå nöp det till i vaden med bara några kilometer kvar hem. Väl hemma konstaterade älsklingen att vaden var stenhård, riktigt pumpad.
Jag behövde inte fråga naprapaten egentligen, men gjorde det ändå. Givetvis ska jag inte springa idag, trots allt.
Frustrationen är förstås total.
Älsklingen har masserat, både hårt och mjukt i olika omgångar. Jag har knådat, använt TENS, stetchat och vadhävt. 3×15 på båda benen, 3×15 på vardera benet uppflugen i en stege.
Den är mindre stel nu men fortfarande onormalt stel jämfört med vänster vad. Om något verkar vadhävningarna göra den mer uppblåst, mer stel och mindre mjuk. Det tar en bra stunds masserande och gnuggande innan den mjuknar lite, och helt mjuk blir den inte. Stretcha den hjälper inte, den blir inte mjukare för det.
Det underliga är att det inte gör ont nu, annat än efterdyningarna av den synnerligen hårdhänta massagen. Jag blir vansinnig, jag känner ju hur stel muskeln är och förstår att sticken i vaden har med det att göra men jag begriper inte vad stelheten kommer från eller vad jag ska göra för att bli av med den mer permanent.
Det allra mest förvirrande är att efter dagens styrkepass med bland annat tunga övningar som enbenshöftlyft och enbensknäböj och balansövningar som draken, så vad vaden nästan mjuk. Nästan helst mjuk, förutom ett litet segt stråk i mitten av muskeln.
Förklara det den som kan!
Skitsurt! 🙁 Vadhäv, gång och löpning påminner ju lite om varandra. Verkar ju vara de tre sakerna som triggar.