Tidig morgon i vår frusna dal. Träden är snöklädda, solen börjar lysa upp Ifens utstäckta
topp. Vi har bestämt oss för en runda som vi inte gjort tidigare, men hört
gott om av grannen. Man får leva med att den är lite krånglig. Turen börjar i
byn Baad och går upp på Güntlesspizte – så långt har vi kommit förut, så det borde inte vara några konstigheter. Därifrån
åker man ner på andra sidan berget, alltså till en helt annan dal utan
infrastruktur tillbaka. Väl nere i civilisationen tar man i stället bussen
österut och hoppar av efter 20+ minuter för att kunna knalla upp mot ett pass,
Hochtannbergpass. Från passet fås en fin nedfart på skidor tillbaka mot morgonens
utgångspunkt. Tyvärr går den där bussen bara varannan timme. Så om man redan
uppe på Güntlespitze vet att tiden rinner ut så är det lika bra att hitta på
något annat i stället. Vi får väl se hur det går. En ny erfarenhet blir det
alldeles säkert.

Vad?

Redan nere i första
dalen, i Derratal, råkar vi på dagens första lilla lurighet. Ett grunt vad i
två delar. Jag kan inte minnas det från tidigare, har det kanske funnits en bro
här? Eller är det verkligen så mycket mindre snö i år? Det finns ingen väg runt
så vi måste väl plaska. Jag är tyvärr ingen hejare på längdhopp i pjäxor med
svajande skidor löst liggande på ryggan. Så med viss risk för väta stegar jag
över alla de stenar som kan behövas, över ytan eller under. Stavarna hjälper mycket. Det blir bara nån centimeter rinnande vatten över sulan och inget plurr.
Klockan är i och för sig inte ens 9:30. Hur kommer det vara här längre fram på
dagen med tilltagande snösmältning? En tyst önskan om att inte behöva ta samma
väg tillbaka…

Vad nr 1

Så tuffar det på med
tempo uppförs. En sträcka som känns lite utdragen för oss latmaskar som hellre
väljer branta korta turer. Men vackert är det förstås. 

Utsikt bakåt

Till slut står toppen av Güntlesspitze med sin halvskuggiga nordsida rakt framför oss. Vi pausar
ett tag för att betrakta en annan stackars turare högre upp. Han är nära
slutet men har fastnat. Det ser verkligen jobbigt ut, för han verkar inte
kunna få fäste med skidorna över huvud taget. Varje försök till rörelse är
nästan helt fruktlöst. Jag tänker högt, att det ju kan
vara hans stighudar eller stålkanter som inte riktigt räcker till? Det vore
inte första gången vi sett det hända. Fast ärligt talat så ser vi att snön
däruppe är problemet. Vi hoppas i alla fall att han får ordning på det, och
börjar gå.

Güntlespitzes topp, och en stackare

Efter vår paus har
ett par män börjat komma ikapp bakom och med ens känns det lite mer stressat.
Det ligger ju både stora äldre och ett par små ganska fräscha glidlavinspår i backen,
så vi vill gärna gå med större avstånd och helst undvika att ha andra människor
nära bakom oss. I synnerhet om det nu finns risk att fastna. Men hur andra väljer
att gå kan man inte påverka… Så för att kompensera för pausen höjer vi tempot
ett snäpp. Ja, så kan stress uppstå även på lättare berg som det här. Men det hjälper åtminstone.

Den senaste
decimetern nysnö som vi tänkt skulle skänka glädje kanar naturligtvis även
under våra fötter. Inte långt, men tillräckligt för att verkligen försvåra
framkomst. Direkt under nysnön ligger den äldre snön blank och obehagligt hård.
Vi gissar att dagens förhållanden skapats av först hård vind med blandad
nederbörd, eller kanske snö. Och på det kallt regn. Och sedan kyla-värme-kyla och så sist den fina
nysnön.

Det finns en
praktisk uppfinning för sådana här tillfällen: Harscheisen.
Ordet finns mig veterligen inte på svenska (tipsa gärna annars!), det är nog
vanligare i Alperna att det är brant nog att vara motiverat. Harscheisen är som små
stegjärn med omkring tre taggar på varje sida som fästs på skidornas
bindningar. Framåt våren bör de helst finnas med i varje toppturares packning. För det kan ju alltid gå som denna gång, och man vet det inte alltid
i förväg…

Vi har inte haft
vett att ta dem med idag. De väger ju ändå som ett äpple vardera. Två äpplen
säkerhet lämnade hemma. Så vi rutchar på. Små delikata steg blandat med hugg visar sig vara ett
vettigt koncept.

När vi äntligen
lämnar skuggsidan för att komma upp på den soliga kammen är det välkommet att
få pusta ut, men nej, inte än. Den vindpinade kammen är brant nog för mer av
samma sak. När vi snart når kammens högsta punkt vill jag helst bara ner till
plattare, vindskyddad terräng som är garanterat fri från rutsch.

En väldigt snabbknäppt bild från Güntlespitze

Vi behåller hudarna
på och åker ner i en trevlig sadel. Tyvärr hjälper det inte direkt för nu är jag
riktigt purken. Sådär som jag bara kan bli när jag är både ansträngd, hungrig
och stressad på samma gång. Nu hänger frågan om vi hinner med bussen över oss,
och till råga på allt så är jag för tillfället långsammare än Markus i allt jag
tar mig för. Han har en förmåga som ingen annan, bokstavligen, att köra slut på
mig. Eller nä, så är det ju inte. Det är jag som kört slut på mig själv. Det är
bara lite tungt just nu och vore skönt med någon att skylla på. Stackars
Markus.

Och här står vi
dessutom och frågar oss om vi hinner och vill hänga på Üntschenspitze…

Nästa topp eller ej?

Üntschenspitze är en topp alldeles nära, och
att ta sig dit är en plan som redan gått i stöpet minst en gång tidigare. Det
vore trevligt att lyckas. Men väl ute på bergets långa solexponerade toppkam
får vi samma svårigheter med snön igen – det verkar inte spela någon roll med
exposition idag. Lika illa överallt. Vi avbryter och går tillbaka i våra egna
spår.

Där vi nu står, mitt
emellan de två topparna, går flera fina spår ner brevid varandra i sköna
svängar. Härligt. Det får bli vår väg ner. Från och med nu är det okänd
terräng, vi har bara studerat den på karta. Vi hoppas att de som lagt spåren
visste var de skulle och börjar förbereda vår egen nerfart. Av med stighudarna, på med
hjälm och goggles, och iväg. Frustrationen rinner av mig direkt.

Skoj åkning och en ny dal

Spårval.

Efter några fina
sluttningar konvergerar alla utom ett enda spår för att börja traversera dalens
sluttningar på vänster sida. Majoritetens spårval brukar vara bra. En annan dag
hade det nog varit bra. Men vi har nu haft en lavinfarlig period bakom oss, och
alla bergssidor runtomkring är branta. Lavinerna har gått mer eller mindre
överallt och lämnat efter sig den vanliga förödelsen med stora isblock som ibland är ofarbara. Vi börjar inse att vi nog kan glömma den där bussen. Det får bli fler höjdmeter och en annan väg i stället, på nåt sätt ordnar det sig nog.

Vi når dalbotten med viss möda och möts av ett andra vad. Schrecksbach erbjuder ungefär samma svårighet
som morgonens vad över Derrabach; lite kortare och bara en aning djupare. Jag är
inte riktigt säker på om mina sockor är dyngsura på grund av dessa vad eller
på grund av den starka värmen. För nu är det redan lunchtid och de solbelysta sluttningarna värmer som bastun. Men det positiva är att jag lyckas fylla
på vatten i bäcken – gott!

Hemskt välkommen lunchpaus!

Lunch! Jag kan inte tänka mig en mer välkommen
lunchpaus än här och nu! Livsandarna återvänder raskt. Vi står med skydd från solen av en stängd
liten stuga, så det är varmt och gott utan att vi blir stekta. Stugväggen är praktiskt
utrustad med spikar där vi hänger upp blöta kläder för att kanske hinna torka
lite, lite innan vi går vidare. Just nu känns det mesta blött. 

Fem, tio
minuters lugn och ro denna dag. Vi blickar tillbaka och ser hur det ensamma spåret varit det enda som smidigt lyckats ta sig runt alla lavinkäglor. Måste ha varit ett jättefint åk. Nu vet vi…

Den ursprungliga
planen är ju skrotad, så efter lunchen börjar vi gå upp mot Grünhorn. Det är en fin topp, och vi har faktiskt inte varit där
på vintern än. Det blir nog bra.

Mer solsluttningar.
Tiden sträcker på sig, böjlig och lång, och jag känner mig seg. Men det finns
även här några andra turare omkring oss och det är ingen som går snabbare. Vi
är alla lika degiga. Så jag håller tyst och knallar på. Sparkar av lite snö som
fastnar under skidorna. Det är en typisk situation för sådant just nu och jag
vet att tjocka lager snö under skidorna kan bli väldigt ansträngande. Men vi
har tur och klarar oss lindrigt undan.

Mer utsikt

Och till slut når vi topp nummer två. Grünhorn
har ett toppkors, men det syns knappt då en stor grupp snöskogångare sitter
flockade runt toppen som duvor runt utslängda frön. Utsikten är fantastisk,
jomen det är den verkligen. Vi stannar och fotar lite. Men så drar en kall
vindil in och snöskogångarna börjar genast röra på sig. Vi vill verkligen inte
hamna bakom alla dem på väg ner… Så ingen tid för vila mer än det tar att stuva
undan stighudarna och sätta på hjälmen igen.

Men hur åker man nu ner härifrån?

Jo, vi har så klart kollat
kartan och har ett hum. Det verkar lämpligt att följa gamla spår. De visste
nog, de som åkte ner här först. Jag vet inte hur många gånger vi gjort
misstaget att förlita oss på att andra skulle veta bättre. Även om det oftast
stämmer så blir det då och då helt fel. Tacka vet jag turer man redan känner till…

Det börjar bra med
rolig åkning. Men det är klart, det är solsida och varmt så redan hundra meter
ner är snön för tung för att kunna svänga vettigt. Det får man acceptera sådana
här långa dagar.

Spåren delar sig nu i två riktningar. Den högra
verkar bra. Åkningen ser fortsatt rimlig ut och spåren går i riktning mot den
dal vi började i denna morgon.

När man väl har åkt
in sig en bit i skogen, sådär att det blir knöligt att vända, och sedan ser fotspår (Var det någon som ångrade sig här?),
och dessutom vet att de här bergssidorna kan vara väldigt branta, då börjar man kanske
undra vad man gett sig in på. Vi gör det nu i alla fall.

Vi är inte oroade över lavinrisk. Såhär nära dalen
finns inte så mycket snö kvar att tala om och den som finns är om inte fullt stabil, så i alla fall beräknelig. Däremot
är vi rädda för eventuella plötsliga stup.

Men spåren var ju
proffsiga till en början, förrutom att en person spänt av sig skidorna och gått en
bit har vi inte sett någon anledning till att inte lita på dem. Visst, det ser
lite brant ut där borta, och lite trångt mellan träden, men var skulle vi annars ta vägen? Efter
viss tveksamhet åker vi på. Med glidande sidlänges neråt klarar man ju ganska
mycket. Och, som tur är, inga stup kommer.

Nu närmar vi oss äntligen för oss mer bekanta
trakter. I botten av dalen planar lutningen ut och svårigheten övergår i
ständiga gupp (vilket vissa av oss tycker är skoj – inte jag! haha), samt flera små
vad. Varje vad kräver att skidorna åker av och på. Det tar lite extra tid men
är inte svårt. Dessutom, skulle jag plurra nu så kunde väl strumporna knappast
bli blötare.

Och vilken lycka! Där är
längdskidspåret! Bara enkel åkning längs ett preparerat spår, stående på raka ben.
Kroppen slappnar av, sinnet gläds åt hemkomst med mat och torra fötter.

Vi har nog lärt oss något ändå. Vi har nu beslutat att alltid ta med Harscheisen
till Güntlesspitze (det var allt ganska rutschigt där förra gången också). Och
att smartare undvika branta traverser efter
så här taskiga lavinförhållanden som vi haft, även flera dagar senare (som nu) när lavinrisken gått ner. Spåren efter dem är nog så frustrerande om inte lavinerna själva vore nog. Har redan lärt mig det några gånger men nu står det nedskrivet.

Att inte följa i
andras spår däremot, den är svårare att uttala sig om här… Uppe i
svenska fjällen kanske det verkar som en vansinnig idé att lita på andras
spår, vad vet jag. Men här är det ju ofta så man gör. De allra flesta som går först på en
tur efter nysnö, och som åker ner först, tar sitt ansvar. Lägger bra spår och hittar inte på för
mycket dumheter. Jag vill nog kunna fortsätta lita på våra locals. Men det står helt klart i alla fall, att kartstudierna är värda sin tid.