Stänger världen ute. Backar tillbaka in i mitt eget lilla hus. Stänger dörren nogsamt efter mig.
Nej, riktigt så illa är det nu inte. Men ja, jag har åkt på en rejäl förkylning. Med sån där hosta vi inte vill prata om. Ni vet, “to much information”-nivå. Samma med näsan. Hur mycket… nä det behöver vi inte gå in på.
För att bespara mig och mina kollegor varandras förkylningar så jobbar jag hemifrån ett par dagar. Min förhoppning är att bli frisk snabbare så. Det är ju tacksamt att man har ett sådant jobb i såna här lägen.
Nu har det gått en vecka snart, nu får det som räcka. Jag behöver få träna.
Känner igen det där, det går ju bara inte att vänta hur länge som helst. Slöseri med fina träningsdagar. 🙂
Härlig inställning..vem orkar och vill vara sjuk när livet väntar? Sprang med hosta i somras.. halvsmart men om jag hade väntat hade jag fått vänta i 5 v.. svårt ibland.;)
Tack Ulrika! Det blir nog bra snart. Lite typiskt mig bara att det går upp och ner ganska mycket innan jag är tillräckligt frisk. Jag känner mig “nästan frisk” ena sekunden och ganska ordentligt hängig igen nästa. Vill ofta väldigt gärna tro att jag är träningsduglig väldigt snart. Är världssämst på att vara sjuk enligt min sambo Niklas. 😀
Krya på dig. Hoppas att du snart mår bättre.