Jag känner något i min kropp jag inte känt på väldig länge. Nej jag är inte nykär, inte heller har jag något roligt som har hänt mig. Nej det är snarare frustration, träningsfrustration. Jag tycker inte om att springa, men likväl längtar jag efter att våga springa. I måndags efter jobbet skulle jag göra ett långpass, och i min övertro om mig själv tänkte jag att jag springer 18 km och ser om det går fortare än i januari. En il gick bra sen blev jag lite trött och efter 12 km började smärtan i knät, så både trötthet och smärta gjorde att jag började gå. Jag gick i 3km sen blev smärtan så olidlig att jag fick dra mitt vänsterben hem… hade gärna haft en liten vagn men nu blev det en form av släpande steg. Sista 500m var smärtan så stor att det nästan kom tårar. Inte bra. Dessutom passar det inte alls in i mitt liv nu att ha ont.
Snabbt konstaterade Doktorn i mig löparknä.
Ok hitta all fakta om löparknä som behövs och sätt igång att rehabilitera. Dag 1 kunde varken gå upp eller ner för trappor inte heller på plan mark. Dag 2 kunde gå upp men inte ner för trappor. Dag 3 kunde gå hyggligt obehindrat både upp och ner för trappor samt ta några få löpsteg. (Nej det var inte träning utan jag skulle hinna in i dörr.) Nu har jag inte ont alls längre men vet inte när jag vågar springa igen. Just nu vill jag inget annat än att springa, fast jag hatar att springa. Hmm underligt. Simma går jätte bra och cykla skall jag pröva… Men samtidigt är det löpningen som jag och min kropp behöver förbättra. Om 16 dagar är det tävling igen och då skall jag försöka springa 5 efter att ha cyklat och simmat. Kommer det at gå. Jag har ingen aning om hur jag skall lägga upp det. Väntar jag för kort tid kommer jag att få ont igen och väntar jag för länge kanske jag inte kan prestera som jag vill. Alternativt får reda på för sent att det inte funkar..
Men jag känner att hela min kropp vill ut och skutta runt på vägarna.
Tänk om ja väntar så länge att jag blir en soffpotatis igen….