Disciplin är kanske inte världens sexigaste egenskap, men i långdistanslöpning är det vad som skiljer framgång från fiasko. Ska man springa 100 meter behöver man ju inte fundera så mycket över dispositionen, men ju längre sträckan är, desto mer måste man tygla sina racingdemoner i början.

Gårdagens DM-halvmara blev med 1:22:25 min näst snabbaste halvmara, och de två snabbaste (Kungsholmen runt 2011 var den andra, med 1:21:47) är mycket riktigt de två halvmaror där jag lyckats hålla huvudet kallt på första halvan och kunnat springa i stort sett i jämn fart hela vägen.

DM-lopp på Gotland kan vara ganska avslagna historier så det var glädjande att denna premiär (som ersätter det mer publikt inriktade Visby halvmarathon som gick i graven i fjol) faktiskt lockat förhållandevis många löpare. Hatten av för P18 som fixat ett förstklassigt arrangemang med små medel.

Nåväl. Jag frågade på skoj Fred om han fått guldmedaljen i posten i förväg, och det kunde han lika gärna ha fått. Segermarginalen skrevs så småningom till cirka 3 minuter. Övriga kombatanter var Marcus Larsson, som kändes nästan lika given tvåa och därmed ointressant ur mitt perspektiv. Daniel, som inte varit helt kry på sistone, lämnade WO för att palla Midnattsloppet i helgen.

I själva getingboet hamnade därmed Olof, Henrik och jag. Henrik är ju normalt sett en klass bättre än jag men på just halvmarathon har jag tvålat till honom ett par gånger enligt principen “mycket kan hända på 21,1 km”. Olof har alltid varit flera klasser bättre än jag, men skadeproblem och stigande ålder har gjort honom avsevärt mer mänsklig de senaste två åren.

Efter de inledande 500 metrarnas klunglöpning släppte jag högst medvetet iväg Henrik och Olof. Min tanke var att om jag skulle slå någon av dem denna dag skulle det ske på andra halvan, inte genom att springa ifrån i början. Första kilometern klockade jag till 3:45, så beslutet kändes helt rätt.

Eftersom jag beslutat mig för att disciplinerat hålla igen blev början rena njutlöpningen. Solen sken och värmen precis lagom, det stod lite publik här och där och jag joggade på med ett stort leende på läpparna.

Banan var dragen utifrån två huvudsakliga principer: den skulle kräva få funktionärer och den skulle gå att springa snabbt på. Landsvägarna söderut mot Träkumla ger många långa raksträckor och jag sprang ju ensam men trots det upplevde jag det aldrig som tråkigt, så som exempelvis Nyårslöpet i Klintehamn.

Första halvmilen växlade farten lite. 3:45-öppningen följdes av en 3:54 och sedan två kilometer strax över 4-fart, följt av 3:52 och 4:05, men sedan kom jag in i en närmast zen-liknande lunk. 3:53-3:49-3-49-3:47-3:41 och benen bara trummade på utan någon större ansträngning. Henrik och Olof sprang tillsammans och de hade ganska snabbt dragit ifrån till ett försprång kring 40 sekunder, men sedan växte inte luckan.

När vi svängt av från Toftavägen in på den mindre landsvägen ut mot Ygne och Högklint droppade min fart med några sekunder men låg sedan stabilt kring 3:55 ända till slutkilometern.

Vid 13 kilometer såg jag plötsligt att Olof börjat sacka bakom Henrik, en syn jag väntat och hoppats på. Det talade om att den gamle grisbonden börjat bli spak, för att han frivilligt skulle släppa iväg Henrik fanns knappast på världskartan. Det var således dags för mig att hala fram mina välpolerade horn ur fickan och montera dem i pannan. Jag kände mig fortfarande relativt pigg och välmående, så det var bara att börja borra.

Långsamt, långsamt krympte jag luckan över de följande två kilometrarna men sedan, efter kurvan vid Fridhem, gick det ganska snabbt. Olof måste ha börjat höra mitt karakteristiska flåsande och när man är riktigt trött får det ju lätt motsatt effekt. Vid vätskestationen strax efter 15 km tog han det dessutom väldigt lugnt och jag kom nästan helt ifatt. Det tog ytterligare ett par hundra meter, men när golbanan dök upp till höger var jag om.

Jag gled stillsamt iväg från Olof och när vi kommit ut på cykelbanan utmed Toftavägen tillbaka mot stan hörde jag honom inte längre. Nu började jag att koncentrera mig på klockan i stället, för att inte tappa stinget på slutet. Eftersom jag råkat stänga av min klocka vid en mellantid hade jag inte riktigt koll på läget men de mellantider jag hade indikerade ju att mitt gamla pers inte var helt ouppnåeligt om jag bara orkade hålla trycket uppe. Efter 18 km började tröttheten komma på allvar men så sent i loppet går det att hantera mentalt. Uppför Färjeleden från rondellen blev det dock riktigt segt och jag kände att benen inte riktigt svarade längre. Men det må vara hänt när man är inne på 21:a kilometern av en halvmara.

Henrik vek däremot inte ner sig denna gång utan drog ifrån lite till på slutet. Klockan stannade på låga 1:21 efter en mycket bra insats från honom.

Jag har inte statistik på det, men jag misstänker starkt att om jag skulle sortera alla mina gotländska placeringar i små högar skulle en av högarna vara lika stor som alla de andra tillsammans. Gotlands Nylander, det är jag. Den eviga fyran.

Eftersom den enda förändringen i placeringarna i främre halvan av startfältet den här gången var att jag sprang om Olof (stort i min värld, Olof var ouppnåelig när jag började kuta här på ön) på andra halvan så känner jag mig trots allt väldigt nöjd. 1:22:25 är drygt en halvminut långsammare än perset, men man kan ju inte helt bortse från att jag denna gång i stort sett sololöpt hela loppet.

Som prestation är det definitivt årets bästa insats, eller till och med årets enda fullt godkända insats. Som formbesked inför Lidingö känns det också bra, och i linje med vad jag hoppats på nu. Sub 2h tror jag inte riktigt på, om jag inte råkar ha världens bästa dag, men att slå mitt gamla pers 2:06:40 borde inte vara omöjligt. Gärna med några minuters marginal.

Disciplin, var det. Det blev visserligen ingen negativ split i går, men första och andra milen var hyggligt jämna kring 39 minuter, följda av en lite segare slutkilometer (i uppförsbacke, vilket ursäktar förfallet en smula). De halvmaror där jag jagat tider redan på första halvan har utan undantag slutat med ras på andra. Det gäller att ta med sig den erfarenheten till framtida lopp.