Ett kort återfall i dagboksskrivandet, och det är nu, idag. Nu sitter man här och deppar och det är helt naturligt. Finns till och med i min plan – att må konstigt, att falla ner i ett mörkt hål och tycka synd om sig själv. Upp och ner, och just nu enbart ner, ner och ner.

Nu backar vi bandet och det rejält.

Att gå i mål på IM Mallorca med trasig menisk, spicka i knäskålbrosket, benmärgsödem och lite vatten i knäet var jobbigt, lite jävligare än att gå i mål på IM Kalmar året före på en häftig matförgiftning som avtog timmarna innan start. För att blanda IM cocktailen ytterligare så tränar jag aldrig pass över 50% av tävlingsdistansen, och ingen cykelbackträning inför Mallis trots 2000 höjdmeter, på en risig hyrcykel med mycket annorlunda geometri gentemot min, samt inte löpt en meter på 4 månader innan tävlingsdagen. Enbart jag och mitt psyke. En dödlig kombination, som sjuksyrran sa till mig efter min matförgiftningsmålgång.

– Du är helt jävla dum i huvudet som startar en IM på 8h spy och skita-matförgiftning. Jag har arbetat på akuten i mer än 30 år och har sett folk dö för mycket mindre än det du nu gjort. Skäms på dig, och nu måste du äta mat för att få värmen tillbaka i kroppen, genom att metabolismen skapar värme, gör nu det annars får du dropp. Jag kommer tillbaka om 15 minuter och ser om du lever (barskt sagd mening)

Jag vet att jag kan hantera motgångar och livets överraskningar på ett helt ok vis och ändå vart jag överraskad över vad livet hade i beredskap för mig till årets IM i Kalmar.

Backar bandet, fast inte lika långt.

Operationen som jag var med om våren 2016 var okomplicerad följt av en 16 månader komplicerad rehab. Hade hoppats på omvänt men det vart inte så. 19kg tyngre än idag påbörjade jag en diet för 13 månader sedan, som avslutades på julaftonen 2016. Som följts upp med total kostkontroll och därmed har vikten stannat på runt 73-74kg Ljungan. Detta om detta.

Efter flera sjukgymnaster så fann jag äntligen rätt efter 1 år med skitdåliga resultat. Den jag har nu har fått knäet fixat för cykling och simningen, och jag har stora förhoppningar om att kunna börja löpa igen. Missförstå mig rätt, jag löpte Kalmar nyss, 42km, men med Mallisstrategin om löpa 4min, gå 1min osv. Med löpa igen så vill jag verkligen kunna genomföra 8x1000m i fart, var och varannan vecka, eller varför inte 4x4min maxfart, fy vilket skönt hatpass.

Hoppar vidare, till just nu. Ni får acceptera dessa tidshopp för det är så jag känner mig nu. Kluven, tvådelad och full av klämda finnar i pannan, och de kommer när kroppen eller psyket mitt är stressat, eller påverkat. Som nu, som efter varje genomförd IM, mörkret när allt är över, 12-18 månaders träning inför, alla tidiga och sena träningar, alla timmar med livets/vardagspussel för att få till allt. Ingen som inte pusslat vet vad jag pratar om, men ni som gjort det vet exakt vad pratar om. Jag är den som lägger träningen när det passar pusslet, inte mig. Vem fan vill träna på en semester i medelhavet på tiden 05.30-08.30? Inte jag iaf, för jag verkligen hatar morgonträningen, men vilken känsla att ha avverkat 9mil cykling till Gazipaza med 3 flaskor vatten, och sedan väcka familjen för gemensam frukost. Detta vet några få om och övriga Svenssons inget alls, utom att ha rätten att idiotförklara mig på Facebook. Grattis ni som gjorde det, måste kännas skönt i själen. Fast jag inte alls kommenterar övrigas livsstil. Just inför sommarens medelhavsveckor råkade jag på en likasinnad på Arlanda som ”utmanade” mig att lägga ut varenda träningspass på min/vår semester, och så blev det. Kul, men inte kul. Fast ni fick se in i en triathlets vardag. Lyllos er, tugga nu er grillat med öl, svälj långsamt och gå sen och skit med ett leende på läpparna.

31h träning på 2 veckor i medelhavet, på 2 veckor. Den största mängd träning jag genomfört sedan IM Mallorca 2015. Jag var i extas av på endorfiner. Detta fattar inte ni, men några promille gör det. Leverera själva, eller håll lilla stora käften knipt. Jag kan, jag vill och jag gör, fast i lite omkastad ordning. Läs hjärnkaoset i min hjärna nu. Läs som depperiod, och den är över inom 7 dagar med ny energi, energi som ni önskar ni hade, men inte får utan mål och lite jävlarinamma. Skall ni börja något nytt, eller avsluta något gammalt? Vad hindar dig, förutom dig själv? Jag pissar på din grav, läs utmanar er att uppfylla era drömmar. Någon gång i livet skall jag börja coacha personer med livsuppfyllande mål, för där är jag fruktansvärt bra. Jag ser inga hinder alls, mitt liv är åt helvete med alla gupp, men hjärnan suddar ut de fortare än du klämmer en Norrlands. Lita på mig här.

Att bryta armen exakt klockan 17.00, en vecka innan årets IM i Kalmar gjorde mig nedstämd, i säkert 15 minuter, det var en jobbig kvart det. Sedan när akutortopeden inte ville ge mig plastgips så vart jag enbart förbannad. Jag erbjöd ortopeden 3500kr till kaffekassan för plastgips, men vår dialog vart liksom enbart en monolog i förmaningar, från ortopedens sida. Förbannade sjukvård, jag vill köpa mig lyx och jag har råd med det. Ortopeden, som för övrigt var den som opererade mitt knä våren 2016 avslutade vårt samtal med att fräsväsa att det blir gips, och att jag under inga omständigheter på denna jord kan genomföra en IM om en vecka på en armfraktur. Slutsnackat alltså.

– Här får du en brochyr om vattentäta gipsskydd?

Akutsjuksköterskan lämnade över den i smyg, alldeles innan börjar gipsa min underarm. Tack för det, det gav mig ny energi hela vägen till Köping.

Helt seriössstttt, seriöst, helt seriössttt är de enda svar jag levererat till vem som än frågat denna vecka på jobbet. Kalifas låt Helt seriöst sammanfattar mig bra denna vecka, i mitt vacklande fallande tillstånd. Tror ingen i min närhet har fått denna låt ifrån sin hjärna alls.

– Helt seriösssttttt, seriöst

Helt seriöst så lyssnar jag just nu på denna låt. Helltt seriösttt.

För att ni skall fatta mitt behov av ingenting så kan jag nämna att jag inte ens orkade följa med min äldsta på hans fotbollscup i Västerås idag, utan mitt behov av en fet sovmorgon är inte av denna värld. Somnade ca 22.30 och gick inte upp förrän 10.00, fast med många vakna stunder, och det kan vi tacka den brutna armen för. Skjutsade nyss min yngsta till Munktorp för att han skall med fotbollslaget till E-tuna och kolla på när Hammarby sparkar skiten ur E-tuna hehe.

Låten som jag förknippar med min seger över Kalmar IM 2017 är Imagine Dragons Thunder, och den står på tur att spelas upp, sen varvar jag med Kalifa och Imagine Dragon hela dagen. Enda låtar jag behöver nu, bra variation för mitt psyke. Fast nu ljög jag Mitbena, lirar Helt seriöst en gång till.

Jag har fullt med bra vettiga saker som jag borde göra, men istället sitter jag här och får ont som 17 i axeln av att skriva detta egoinlägg. Det onda kommer av att axeln med armen, med gipset måste hållas högt upp för att kunna skriva på tangentbordet. Fatta utmaningen va?

Helt seriöst?

Thunder, thunder och helt seriöst. Knocka mig eller utmana mig!

Vardagshjälte och Idiot.

I Köping, på jobbet och i Mälardalen i allmänhet vart jag idiotförklarad när folk i allmänhet började förstå att Herr Ljungström skall till Kalmar och genomföra en Ironmantävling med en bruten arm. Här fick jag uppmärksamhet som jag anser vara lite negativ.

I Kalmar fick jag hjältestatus redan på onsdagen när jag mötten ena speakern för IM, nämligen Mårten. Sen efter att jag fått mitt IM armband tog uppmärksamheten aldrig slut. Här fick jag otroligt mycket beröm och uppmuntran för mitt val. Kan nämna att t.o.m proffsen dunkade mig i ryggen på mitt första löpvarv, plus alla andra 2500 deltagarna, plus 40 000 mäniskor i publiken, undantag är alla som arbetar inom vård och omsorg. Känslan av att vara en vardagshjälte var otroligt skön för min självkänsla, läs självförtroende. Tack alla som hjälpte mig framåt trots motiga förhållanden, igen.

Skillnaden detta IM var att man såg på mig att detta är hjältestatus, och inte som matförgitning och sprängda knän som inte syns på samma sätt.

Har en riktigt duktig kille på jobbet som genomföde denna IM på 11h, och det är skitbra, men gissa vem av oss som folk pratar om? Hans insats är så mycket bättre än min, med enda skillnaden en enda bruten arm. Vardagshjälte i Kalmar, Idiot i Köping.

Tror jag flyttar till Kalmar snart.

En fashinerande grej är hur min brutna arm kan göra så lite besvär under första armbrottsveckan för att sedan bli så otroligt besvärlig andra armbrottsveckan. Just nu är jag en patient med dålig attityd.

Ingen tar mig på allvar nuförtiden, och när jag vill öppna en påse så säger min bordsgranne när jag ber om öppnahjälp att det är baraaaa att öppna dennnn, ju. Hallå där, jag kan inte detta, men IM kan jag. Attityd äger, helt seriöst.

Att höra Paul och Mårten prata om mig inför publiken i Kalmar gav mig energi, den negativa sorten, den som jag kan mobilisera och köra mig in i döden med. Den som gjorde att jag bonkade big time på ett lokalt 5km lopp.

– Here comes Christian Ljungström, the man with bad luck, bl.a Kalmar 2014, bl.a Mallorca 2015 and now with a broken arm. But I bet he will finnish, I promice that, I know that personality

Jojo, detta hörde jag när jag lämnade Stortorget och min hjärna sade till mig, tack för det Paul, nu måste jag för fan fullfölja loppet, och det ärbara 4 mil kvar. Dra åt helvete Paul och Mårten.

Trötta på att höra om mig?

Rekommenderar er då att sluta läsa. Ok?

Ingen var lika förvånad än jag själv när jag köpte mig min startplats i IM Kalmar 2017 i oktober, när det endast var ca 100 platser kvar. Fetare än någonsin, ingen kondition alls och ett obrukbart knä.

Detta var 3-4 gången jag skrev i anmälningen för Kalmar, för att avbryta vid betalningen, för att mötas dagen efter av ett mail ifrån Ironman om min misslyckade registration. Hmmm, att jag försökte ångra köpknapptryckningen hjälpte föga och 5500kr fattigare i ett vingslag.

Min fru suckade inte ens när jag i förbigående nämnde vad jag gjort. Min fru som nog var en av få som faktiskt visste att jag skulle gå i mål år, igen. Tack för att du finns, som alltid.

Så tiden från anmälan till julafton 2016 stavas minus 19kg i fett, samt lite muskler. Detta var min IM träning. Efter julen så började jag från noll, för att kunna cykla och simma. Lite och kort. Löpningen har varit en besvikelse, ända fram till sommaren då jag började kunna löpa-gå då och då. Perfekt uppaddning alltså, samma som IM Mallis. Vad kan nu gå fel?

Sommaren 2017 stavas enkelt 5 veckor semester, plus en fiskevecka på komptid, hehe. Dit vi åker, där tränar jag. Som att i Åre smyga in i Holliday Clubs bassäng genom utepolen, in i badhuset och sedan simma 15x100m för att sedan smyga ut genom utepolen igen. Kostar för övrigt 400kr per besök annars. Simma i Storsön i 61min, i 13 grader, och simma tills man inte kan böja på handen. Tog 3h att få tillbaka värmen igen. Cykla i Jämtland, i backhelvetet där, för att varje cykeltur bli skrämd av minst en älgjävel någonstans längs vägen. I Turkiet löpte jag mera löpband, så långt jag nu kunde med det sprängda knäet, för att cykla och simma 05.30-08.30. Så otroligt mycket man gör för att genomföra en sketen tävling per år, men ack så stolt efter varje genomförd tävling.

Årets träningsupplägg har varit att nå 50% av tävlingsdistansen, typ regelbundet, och sedan bita ihop på tävlingsdagen. Det är därför jag är låg i nuläget. Graden av ansträgning avgör tillståndet. Men om en vecka är jag normal igen, och då jävlar.

På väg till Kalmar så vart jag överraskad i Oskarshamn efter McDonaldsbesök, att vänster bromsbelägg på bilen gav upp, så lätt. Där och då började plåt gå mot stål och göra ett jävla oljudi bilen. Själv så hade jag inte tid med detta problem utan stoppade det längre bak i kön för att hantea när jag fixad övriga uppdrag.

I Köping några dagar innan bromsbelägghaveriet vart jag överraskad över att husvagnsbatteriet kortslutit sig själv, typ tagit självmord. Detta problem tog jag tag i, trots bruten arm.

Köpa nytt batteri och skita i varför, men på morgonen när vi skulle åka mot Kalmar så var nya batteriet lika dött som det förra, och nu sket jag i det också, rövade med fruns alla vardagsrumslampor och en kupevärmare, samt en batteriladdare för konstant laddning på plats i Kalmar. Skönt, då var det problemet löst också, så smart.

Sladden som kanske orsakat husvagnsbatteridöden var den kabel jag ramlade på och bröt armen, och fick uppsöka den otroped som opererade mitt knä våren 2016. Livet går i loopar och det är svart ironi på hög nivå. Livet kan och vardagen har inte en chans att leverera.

För övrigt skulle jag på årets enda fest en vecka före Ironman Kalmar 2017. Glad som fan, lätt som få och vältränad så bra det bara gått. Skitskön känsla i kroppen och i huvudet alltså. Klockan 17.00 stod jag klar för 50 årsfesten och 6 Smirnoff Ice i väskan som min fru bar.

Kan nämna att i 6 dagar hade jag gått omkring i ren glädje, eufori över att det sista långpasset förra söndagen var över och att 13 dagar återstår till målet. I 6 dagar fick jag njuta för fullt, hade gåshud flera gånger per dag bara jag hörde en viss låt eller tänkte rätt tankar. I 6 dagar njöt jag över min comeback. Är fortfarande sur på mig själv att ett benbrott tog bort min skönkänsla, och där måste jag jobba med mig själv. Man borde kunna njuta ändå, trots fraktur och dylikt. Här har jag en hemläxa att fixa i framtiden.

Ställde mig med höger fot på vänster pedal och sparkade mig fram, från altandörren mot carporten. Där svängde jag höger i 80 grader och framhjulet finner en husvagnskabel på marken och glider till. Detta glid orsakar ett fall framåt, över cykeln, och orsakar ”Intraartikulär distal radiusfraktur som avlöser ett dorsalt, delvis ledytebärande fragment. Minimalt ledytehak. Radius ledyta är lätt volarvinklad relativt nollplanet. Pat hänvisas till ortopedakuten”.

En sekund av korkighet sabbar alltså 16 månader comeback, försök föreställa er känslan. Jag cyklade förstås vidare mot festen med frun, såklart. Efter några minuter inser jag att jag måste hem och hantera svullnaden som är i skalan 3-5 på ”någon sjukhusskala”, vilket jag gör hemma, i högläge. Efter 20min is så kör vi stenhård bandageering i 100min. Sen bollar jag mot 1177 som faktiskt bjuder in mig till Västerås akuten, som sedan hanterar mig otroligt proffsigt. 23.00 anländer jag 50 årsfesten med mitt nya snygga gipsbandage och en brochyr om vattentäta gipsskydd.

Somnar med smärta.

Tro inte att jag inte bollat med mina kontakter om armfrakturer och träning, för det har jag. Tack ni som hjälpt mig på resan, både akutsjuksyrror och friidrottstränare. Fanns flera alternativ som att tejpa och bruka handledsskenor, och plastgips eller gips med vattentätt plastskydd.

Plastgipset föll efter fyra försök hos privatkliniker, och tejpningen föll för ett bättre och trovärdigare råd från Å. Deras råd, mitt beslut.

Mitt beslut vart att beställa 2 vattentäta skydd för 500kr och få Postnord att leverera de till Stensö Camping, vad kan gå fel här?

Mitt beslut vart att bo med armen i högläge, göra min handrehab varannan timme och bara vila armen för att sätta allting på ett enda kort, nämligen tävlingen.

Torsdagkväll, i mörkret, i regnet smög jag ner i vattnet vid campingen för ett enda simtest. Detta test som jag bestämt redan på akuten, men min ortoped skulle gå galant, utan smärta och med bra glid. Hoaeee. Rakat armen där gipsskyddspåsen klämmer åt, och ner i vattnet. Klämmer av 20-30 armtag utan smärta och med bra känsla i algerna och sjögräset. Slutar direkt och tar med mig denna otroligt bra känsla och stoppar den längst fram i psyket. När jag står på bryggan så håller jag på att svimma och inser att det är 1000kg oro som lämnar mig på skakiga ben. Måste faktiskt sätta mig ner i 5 minuter och låta oron lämna kroppen. Detta nämner jag inte för så många.

Nu är jag redo för Kalmar. Löpningen är som vanligt, tror jag och cyklingen är lite som vanligt, typ. Jag har satt på skumgummi på vänster tempopinne för att inte få vägens vibrationer in i armbrottet, vilket kan vara mindre jättebra. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag aldrig genomfört IM Kalmar, hade jag vetat att cyklingen skulle bli mitt privata lilla helvete så hade jag kastat in handduken direkt. Jag var så jävla inställd på att allt hänger på simningen, på det vattentäta skyddet och och och, skit också. Förmodligen var det tur att jag inte visste att jag skulle få krampkänningar i slutet på simningen, i benen, som i sin tur vart krampkänningar i framsidan lår i 14 mil på cyklingen. Hade jag vetat detta hade jag aldrig genomfört loppet alls. Tur att löpningen gick som en dans på rosor, NOT.

Nu undrar ni varför jag skriver här, och så mycket. Seriöstttttt. Detta är mitt avslut på denna resa, jag säger hej då till dessa 16 månader fram till IM Kalmar 2017. Detta är min terapi, detta är vad jag gör vid avsluten. Året är 2017, och nu skriver man sina känslor i bloggar eller berättar på Youtube, så ock jag. Min berättelse, mina ord och mitt avslut.

Mycket i år var rutin från föregående år, eller katastrofer. Likaså de 2 första nätterna efter genomfört lopp. Att svettas i 2 nätter är ovanligt, eller vanligt för mig efter en IM. Fast i år hade jag ett extra täcke, ett lakan och en kudde i beredskap. Första täcket vände jag på 4 gånger första natten, sen använde jag filt i beredkap. Kudden vändes hela tiden tills den var genomblöt, och extra lakanet sattes på runt 02.00. Vaknade av vanvettig svettattack 01.30, och tog det som ett tecken på fikapaus, typ 4 mackor, 1 liter juice och yougurt.

Nytt för i år att svettningarna uppstod i 3 nätter, och det är alltså 3 nätter med vallningar som förstör sömnen ganska bra. Hoppas det inte ökar i antal nätter för varje genomförd IM.

– Varför svettas man så?

Jag hade en riktigt snygg plan inför våran Kalmarvecka, Onsdag-Söndag, men den gav jag upp totalt för att enbart göra sådant som gör mig lycklig. Min hjärna verkade bli riktigt lycklig av smågodis, Tipptoppglassar, Dajmstrutar och Kinamat, och då vart det så denna vecka. Ingen optimal uppaddning för kroppen, men ack så värdefullt för själen, läs psyket.

På fredagen, helt plötsligt kände jag för att hantera bilens plåt mot stål. Besökte Bilia med skitresultat, deras akutkö var ett skämt. Lämna bilen och vi tar den någon mellan idag och om 7 dagar. En Japansk bilverkstad skrattade när jag ramlade in med en Volvo och undrade om jag inte kunde läsa. Pissar på dem.

15.00 på en Fredag så anlände jag Mekonomen i Kalmar, och kundmottagaren såg minst sagt förvånad ut, men en mekaniker hörde min fråga, vårt samtal och han liksom smög sig in i samtalet. Nu undrade mekanikern om de hade bromsbelägg hemma, och helt plötsligt satt jag bredvid han i min bil och körde in i verkstaden i 50km/h. Upp med bilen. Av med hjulen och undrar vart beläggen är någonsin. Har glömt vad killen heter, men är så jävla tacksam till Mekonomen i Kalmar att jag nästa får en tår eller två. I den lilla väntan som uppstår så har jag förstått att det är en Ironmanmekaniker jag pratar med, så jävla självklart. Själv har jag armbandet på och en gipsad arm som avslöjar vardagshjälten.

Värt att nämna är att det stod en kille i målgången i Kalmar och skrek som fan till mig, i min dimmiga värld gick jag fram och kramade killen, som skrek att det är jag, x, din mekaniker.

Mekonomen i Kalmar äger. Speciellt min Ironmanmekaniker. Nämner killens namn när min fru kommit hem med V70, och bilräkningen som finns där. Bilia i Köping gjorde en stor service på vår V70 midsommarveckan i år, gissa om jag är nöjd med den?

7 sidor och inte ens en RR (racerapport). Min sida, mina tankar och min värld. Mitt avslut, och min början på nästa äventyr startar om 7 dagar.

Som ett svart på denna 14 dagars depp så har jag redan betalt för nästa tävling, så himla skönt, va? Det trodde ni inte?

Mitt i sommaren fick jag ett mail från Ironmanföretaget om att de startar IM första tävling i härliga Finland, och då vaknade finnen i mig. Svar ja, jag är halvfinne, frågor på det?

SISU = Sisu är ett ord på finska som betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, “jävlar anamma”. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet. Ordet “Sisu” fick internationell spridning under finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940) då Finland kämpade mot Sovjetunionen.

Jag har en viss aning om vilken sida av mig som tävlar och vilken sida av mig som agerar annorlunda.

30 Juni genomför jag en halv Ironmantävling i Finland, i Lahti, i en kvällstävling. Vad kan gå fel här då?

30 Juni betyder att jag får sommaren/semestern räddad från långpassen, 30 Juni betyder färja till Helsingfors, bil till Lahti och lika hem. Onsdag till Söndag och familjen med, samt min mor.

Denna tävling kommer bli helt underbar, inga skador eller bekymmer alls. Skulle skadorna ändå komma så får jag ännu en chans att bli en vardagshjälte i Finland. Yes och jippi. Som jag längtar, fast först skall jag deppa i 7 dagar till. Hahoaaaa. Planerad depp.

Träffa lite släktingar till frun i Helsingfors. Skulle vilja besöka Harwall Arena bara för att.

308 dagar kvar att ha motivation med träningen, samt kosten och mina nya magrutor. Christian 8.2 är redo för nya utmaningar. Show me the money. Tänka sig, sommaren 2018 med enbart en mountinbike med på fiskesemestern. Jag skall cykla från Höglekardalen till Lappbyn på fjället, samt från Ågårdarna till Mårdsundsbodarna. Träning enbart för själen, träning för välbefinnande, haha.

Simma i en tjärn, cykla dit näsan pekar och löpa där skorna önskar. Kan livet bli bättre?

I Onsdags påbörjade jag min normala kostkontroll, och det suger mot smågodis-tipptoppdieten i Kalmar. Viss skillnad alltså. Idag 6 negerbollar till frukost och visst illamående. Nu smågodis igen.

Mina, eller våra barn har också levt under dessa 16 månader. Liams Crohns sjukdom är i remission, och det är det enda som räknas i livet. Ta bort hälsan och vad har du kvar då?

Liam lirar fotboll och ishockey, samt är allmänt lat, speciellt framför TV spelet, vilket jag hatar. Där går våra krig, oss emellan. Fy fan vad dagens barn är hjärndöda när de vill spela dygnet runt. Detta spelande ersätter livet helt och hållet. Här måste vi styra upp detta idiotspelande mera, och som tur är så har vi varit på resande fot 6,5 veckor i sommar. Finns inte mycket speltid över då.

Andre lirar också fotboll och hockey. Glömde nämna att killarna hade en hockeyvecka i ishallen också, så de har gjort ting i 7,5 veckor detta sommarlov. Denna kille kan försvinna ännu mera in i TV spelen, typ så mycket att enbart lukten av André finns kvar. Killen har magproblem, fast ingen kronisk sjukdom. Sen har han en släng av hypokondriskitet, vilket är jag tvärtemot. Här måste jag ändra mitt sätt gentemot André, lära och testa nya vinklar. Fast denna kille har riktigt fastnat i flugfiskevärlden, och vill verkligen fiska hela tiden.

Självklart bröt han av sin haspelrulle i Kalmar så vi fick akutleta och köpa en ny sådan på XXL, för att sedan inte få någon fisk alls vid Stensö Camping. Men den som försöker, han får, förr eller senare.

Båda lirar fotboll, hockey, inlines och flugfiskar efter storöringar i Dammån. I år är året då de verkligen vart fiskare, i mina ögon. De fick en drös med öringar var, helt själva, på flugspö. Liams största vägde 2,7kg och Andrés största vägde 1,8kg. Deras far vann med mycket större öringar än så, hehe.

I skolan så går de på halvfart, typ levererar det som behövs för ok. Här måste vi vända den trenden, ok-trenden. Året har bjudit på flera negativa händelser i skolan, och de flesta drabbades yngsta av, men de är förbi och passerade. Killen kommer bli stark av det som hänt.

I livet, relationen med älskade frun så har den passerat ännu ett år, nämligen 25 år ihop. Hon fick köpa ut alkohol på systembolaget åt mig i början på relationen. I år har vår relation prövats lite mer än vad vi är vana vid, och här har jag ändrat mig på flera förbättringspunkter, samt att frun också följer de, som en dans där ena leder den andre. Man ger inte upp 25 år ihop, man försöker att fixa och anpassa sig. Vi går ut starkare här också. Livet är inte bara en dans på rosor, utan rosorna har taggar också. Plåster och stripes, inte strips.

Jag hatar vinter, ok. Alltid gjort, kommer alltid göra. Försöker varje vinter att se det roliga med snön, men faller som en fura direkt jag cyklar till jobbet i minusgraderna. För att lösa detta problem har vi startat ett sparande mot en lägenhet i Spanien, eller vartsomhelst-varmtland. 16 vintrar kvar tills jag går i pension, vid 61-62år. I Vinter skall jag sätta upp ett måttband på 16cm, och klippa 1cm för varje vinter kvar tills pensionen.

Min mor gick i pension i somras, och stortrivs. Bra jobbat hela livet mor. Far gick i pension för 2 somrar sedan. Nu fiskar han bara på somrarna, och grottar ner sig hela vintern i väntan på nästa sommar. Som en björn.

4376 ord hittills. Läser du fortfarande? 4384 nu.

Frun vill byta kök, och som svar på det vill jag byta hus. Husvagnens börjar få små fel, som svar på det vill jag köpa ny husvagn. Frågor om detta?

Häromveckan investerade jag 1800kr i en ny fru. Nytt långt hår ger ny fru. Så välinvesterat.

Racerapport Ironman Kalmar 2017. Som ni har väntat, va?

Klockan ringde 03.15, vilket är mycket tidigt, men vad fan. Gröt och smörgås, samt saft till frukost. Morgonens höjdpunkt var morgonskitningen, och där hoppas varje Ironman på stordåd, vilket inte skedde mig alls. Sittandes på damernas toa klämde Irondad ut en minikotte, säkert 20g tung. Inser att nu blir det att skita under racet, men döhhhhhh.

Alla påsar med löp-cykelkläder är inlämnade, och ingen som inte gjort en IM vet vilken vånda det är. Fy fan vad det är allvar när man lämnat in cykeln och alla kläderna. Phuuu för hjärnan.

Ute blåser det storm och regnar smådjävlar, vilket inte ok med gips. Gips löses upp i vatten.

Fast vi vet att runt 06.00 skall allt svänga och faktiskt bli sjysst väder, vilket det blev.

05.30 skjutsar frun in mig till cykelområdet, och kör åter husvagnen för att förbereda ungarna. Mina föräldrar bor på öland denna helg.

Regnjacka på, tribibsen på, kompression på benen och simgrejerna i en icapåse. Vattentäta gipsskyddet i ica påsen, gummisnoddar likaså. Våtdräkten är nyklippt och saknar vänster ärm. På så vis syns jag mer än vanligt. Vardagshjälten får mycket uppmärksamhet, och undrar om det är ok om jag går fram och sjunger nationalsången istället för donnan som gör det.

Letar min familj en hel del, och är inte ens nervös alls. Nu är jag i mode för tävlingen, och ingenting kan störa min gå bra känsla, ingenting. Sent om side sätter jag på mig badmössan, och sedan placerar jag plastskyddet över gipset till publikens stora förtjusning. Avslutar med att trä in ett sugrör i plastskyddet och suga ut all luft och därmed skapa ett sjysst vakum runt gipset.

Bara att ha min klocka på fel arm är konstigt, måste titta flera gånger vart man startar klockan på fel arm. Hmmmm. Starten går med ett kanonskott och kön ringlar sig sakta framåt. Får mera eller mycket uppmärksamhet i kön ner mot havet. Njuter av den och suger åt mig.

Detta är sista gången jag simmar utan att göra en ordentlig uppvärmning, lovar. Kommer i vattnet, väljer den högra filen i Östersjön, så att jag får simma alena, vilket kommer göra dagen bättre.

Efter några 100 meter börjar jag hyperventilera av stress eller något annan känsla, och den är bekant från IM Mallis, fast nu kopplar jag bort benen ett tag och jag kan åter andas 3 takt, utan hyperventilering. Simningen går så jävla bra, ingen smärta och skyddet fungerar.

Runt första bojen är jag utanför alla andra och navigerar som en kråka på äppeldiet. Fast vem bryr sig egentligen. Nu är det tidernas raksträcka till Öland, hehe, och den går i sicksack och det kanske jag kan tacka gipset och plasten för. Rundar nästkommande två bojar utanför alla andra för att helt plötsligt hamna i strömmen av folk. Här simmar jag sedan tvärs ut, genom folket och till utsidan. Självklart får min arm några mindre sparkar och jag har sådan jävla lust att drämma till de i huvudet med gipset, men väljer att inte göra det, nu.

Simmar sicksack tills nästa sväng, och in emot piren. Vid piren blir det brottning och jag får två feta sparkar av brössimmande crawlare som ändrar simsätt lika fort som som jag byter kalsonger.

Simmar utanför igen, och känner att gipsskyddet blir längre och längre. Tolkar det som ett dåligt tecken, men skiter i det för nu är de målet närma. I nuläget är armen trött, axeln likaså, och jag måste andas i en myssko position. Finns film där jag ser ut som en skadeskjuten säl.

80 minuter klara och bara slutet kvar. Kroppen är aldrig riktig horisontal under simmet, och det slet på benen, som fick en ny unik position i vattnet. På målrakan ser jag min familj, min support och min hejaklack. Vinkar lite löjligt till de. Vid uppstigning på rampen får jag helt plötsligt krampkänningar i låren. Hmmm, unik händelse, dåligt för nu är 18mil cykling och 4,2 löpning kvar. Kanske var något tillfälligt?

Väl uppe ur vattnet är den vattentäta gipspåsen helt vattenfylld, och jag förstår nu varför det var tungt att simma. Pratar lite med familjen och går in i tältet för ombyte.

Försök att byta om snabbt med bruten arm, det är omöjligt. Frågade en funktionär om hjälp med dragkedja och trilinne, men de får visst inte hjälpa oss.

Otrolig lång tid i tältet, typ 10 minuter senare är jag redo för cyklingen.

Cyklingen, inga problem alls. Min hjärna var nöjd. Nu vilar vi äter oss feta och belåtna. Kör Christian, kör. Började starkt på cykeln och passerade massor av folk. Fattade inte att alla var så djävla dåliga på cyklingen. Fast direkt på Ölandsbron inser jag att armen påverkar cyklingen.

Ett ord jag nämnde som mitt mantra under cyklingen var ramsned, som en krockad bil, sned och vind. Aldrig hålla i pinnen, enbart stödja. Kunde aldrig ställa mig var 20min och skaka loss benen, samt ställa mig i uppförsbackarna. Detta skulle jag få betala dyrt för inom snart framtid.

Var i tempoposition hela tiden, åt med vissa problem, drack med problem. Allt gjorde ont om jag använde den brutna armen, och då fick sluta använda den.

Ramsned, ramsend muttrade jag hela tiden. Det gör ont, jag är skev. Enhandsracerposition var också jobbigt. Hade jag vetat hur jobbigt 180,2km var innan hade jag aldrig genomfört cyklingen.

Efter 50km med massor omkörningar så nöp framsidan år till, båda två faktiskt. Krampkänning De Lux var ett faktum, och jag vart aldrig av med kramperna. 130km kvar bara.

Mitt svar på kramperna var att sänka energin, farten, watten eller vad ni nu vill kalla det. Cykla på, strax under krampen. Detta gjorde jag i 130km. Stannade och pausade 3-4 gånger, sträckte kroppen, rak rygg, böjde axlarna och pissade otroliga mängder. Fattar inte vart de kom ifrån.

Glömde jag nämna all uppmärksamhet jag fick av publiken, funktionärerna och de tävlande. Många stannade och pratade med mig under cyklingen. Han med gipset, apan känner ingen, alla känner apan.

– Gipset då?

Joförfan, i tältet så slet jag bort den vattenfyllda påsen och formade gipset dit jag ville. På cykeln så formade jag gipset i en viss vinkel, ala tempopositiongips. Hehe. Skitsamma, nu får ju gipset torka i 30km/h, i 6h. Så enkelt.

På Öland blåste vinden alltid motvind. Lovar, det är sant, för så kändes det. Efter Öland och 120km cykling vart det 60km motvind till. Någon extra paus, och nu tänkte jag den briljanta tanken stretcha bort kramperna i framsidan låren. Helt genialt, tills jag testade med vänster lår, då nöp kramperna i baksidan vänster lår. Ok, då vet jag det iaf. Tack för kaffet.

Tävlingstiden är för mig helt ointressant, har alltid varit och kanske alltid förblir. Framtiden får berätta. Efter mitt livs värsta moment vad gäller tävling så är cyklingen snart över.

In i Kalmar med ett extremt behov av att brytas loppet, om om löpningen ger kramper. Det var planen för mig. Djävlas löpningen direkt så tänker fan inte jag löpa 4,2 mil med kramper. Ok min kropp?

Cyklingen är över. In i tältet, utan kramper. Långt byte, kom ihåg bruten arm.

Ut på löpningen, sämre i psyket än någonsin. Träffar min familj och berättar tyvärr mitt tillstånd, och berättar att jag ger löpningen en chans, men börjar benen krampa så vette fan hur jag gör.

Nu började aldrig benen krampa alls, och 42km avverkades med jogga i 4min, gå i en 1 min. Ända tills målrakan, där bröt jag min första löpa 4min för att njuta in dagens prestation.

Under löpningen har jag aldrig någonsin fått så mycket uppmärksamhet, någonsin. Proffsen dunkade mig i ryggen, alla hejade på mig, tävlande som publik, undantagen är sjukvårdspersonalen.

Paul och Mårten pratade om mig, och gjorde att jag var tvungen att fullfölja. Tack för det din jävla idot Paul sa jag högt efter Stortorget med 4 mil kvar.

Det är kul med uppmärksamhet. Jag mådde bra och det är det här jag alltid kommer komma ihåg för resten av mitt liv. Cyklingen är redan på väg att blekna bort i hjärndimman, simningen är för alltid en prestation. Tror du mig inte, gör om det så kommer jag och spanar in dig, ok?

Strax under 14h. Paul och Mårten pratade med mig på målrakan, och tystade hela publiken för min skull, för själva Ironmanprestationen med bruten arm, och låt hela Stortorget skrika ”Christian, you are an Ironman”. Gissa om det var en känsla av klass.

Pratade med min familj på raken, eller vinkade åt de, kommer inte ihåg.

Att där och då genomföra en Ironman med en fraktur, en vecka gammal är så jävla ”Ironmanich”. Nytt ord, kom ihåg vem det kom ifrån.

Efter loppet har responsen varit blandad. Många är imponerade, många är faktiskt förbannade eller påpekar idiotin i att genomföra. Köping är delad i två läger vad gäller fallet mig. Enbart Kalmar är enat i prestationen. Go Kalmar.

Jag är förbannad på att bli lurad på min älskakänsla 2 veckor innan start. Att få glida på små moln, att få uppleva känslan av 16 månaders slit inför ett enda lopp. Detta fick jag stört av en enda vurpa. 1 sekund dumhet och 16 månaders hårt arbete upphör.

Nu gled jag in i underdog-känslan, och den kan jag, har gjort, och vet hur man rattar. Ville verkligen genomföra en IM frisk och kry.

11 sidor Racerapport. Läser du fortfarande?

Grattis, du är en av få som får se in i min hjärna, helt gratis. Detta är jag, utan kläder, naken men med ett Sisu som finnarna skulle vara stolta över.

Tyar inte mera alls.

Ps denna bild säger mer än 1000 ord. Man ser smärtan och oron i ansiktet på mig. Det är nog detta som är Sisu, det är jag i krigstillstånd. Nu är jag svårstoppad, för att inte säga helt omöjlig att stoppa.