Vi har blivit med katt, två blyga kattflickor på 16 veckor som är vildfödda och mycket skygga.
De gömde sig i sin holk (en kattbur med en tjock filt över) eller bakom en
lång gardin så fort vi kom in i rummet, de är för närvarande instängda i
köket tillsammans med klösmöbel, sandlåda och mat. Katthemmet ansåg att de
behövde ett enda rum att vänja sig vid först, eftersom de aldrig bott inne 🙂

Trots att vi försöker leva som vanligt tar de två nya katterna upp väldigt mycket uppmärksamhet. Konstigt vore det väl annars.

Vi har listat ut att den ena av kattungarna tycker om kalkon, extrarökt skinka, leverpastej och okryddad, stekt (kall) kyckling så nu är jag säker på
att det kommer att gå bra. Hon har redan börjat titta på mig och nästan slicka
sig om nosen efter gårdagens exerciser i köket. Jag behövde ju testa lite olika
matsaker på henne, och jag banne mig hon börjat förstå vad ett kylskåp är
redan.

Den andra skyggisen gillar bara rökt kalkon och mustig
leverpastej än så länge, men jag tror att det kan bero på att hon är lite för
orolig för att äta något av någon annan anledning än ren hunger.

Båda två gillar att sova i gullrankans kruka bisarrt nog, den är giftig för katter men de verkar förstå det för de enda blommor de smakat på är
ampelliljorna vi ställt fram. Ampellilja är nästan bättre än vanligt kattgräs,
dels för att man inte behöver plantera nytt ideligen och dels för att bladen på
de späda skotten är perfekta för små kattmunnar.

Lite drama och irritation hade det varit mellan ungarna och Mimmi, men det
beror antagligen på att de inte vet hur man umgås med främmande katter. De har
ingen erfarenhet av det, varken kattungarna eller Mimmi. De kommer på något vad
det lider, de får väl nosa, fräsa och gnöla på varandra bäst de vill, förr eller
senare kommer de på att de inte är farliga. Kattungarna har varit här sedan i
torsdags kväll, så de har bara haft knappt 3 dagar på sig att landa och sluta
vara förvirrade.

Katthemmet tyckte att katterna var väldigt duktiga som bara fräste åt
varandra, eller som personalen uttryckte det: “Mimmi är ju så cool!”

Jag får tro dem när de säger så, jag har aldrig hört henne fräsa innan utom
en enda gång när hon var sjuk. Då fräste hon för att hon hade ont precis där jag
råkade sätta handen, lilla stumpan. Klart hon fräste då! Men av irritation eller
ilska? Aldrig, inte ens mot sin saliga syster som ibland kunde vara ett hår av
hin när det gällde att vara bråkig.