Man skulle ju kunna tro att jag ägnar mig åt repriser på mitt Lidingölopp från 2011. Då sprang jag i mål på 2:06:40 från 1B, vilket gjorde att jag fick kliva fram till 1A 2013 och, med 32 meter mindre att springa kapade jag 10 sekunder. Med andra ord: dött lopp. 

I år rakade jag alltså av ytterligare 10 sekunder. De små marginalernas man strikes again. 

Men sanningen är att kontrasten mot fjolårsloppet är enorm. Då gjorde jag en ganska klantigt disponerad första halva och led mig igenom en dödsmarsch på andra.
I år gjorde jag nog allt rätt, faktiskt. 

Att det bara gav 10 sekunder skriver jag upp på bankontot. Fjolårets torra och snabba underlag hade i år bytts ut mot en ganska klafsig och tung bana efter den senaste veckans ymniga regnande. Det syns på placeringarna – nästan samma tid men 45 platser bättre än i fjol, och jag tvivlar på att det beror på ett svagare starkfält detta jubileumsår.

På Koltorp var det rejält blött så Fred och jag såg till att placera oss uppe i övre kanten av startlinjen, där en torr och fin grusväg skulle rädda oss från tre mil i dyngsura skor. Intill oss hade vi ett litet gäng korta, tunna och mörka killar med väldigt låga startnummer. Typ 1 och strax däröver. Japhet Kipkorir ställde sig lite försynt bakom Fred tills han viftade fram honom. 

Jag hade bestämt mig för att ta det riktigt piano i början men trots det visade klockan på låga 3 i inledningen ner mot eken. Det var lite trångt och bökigt när alla ville vara på grusvägen men i stort sett lyckades jag hålla mig där. 

Efter kurvan hamnade jag precis bakom en välbekant löpare och fick ur mig ett “heja, Isabellah!”. Hon log och tackade och sedan tänkte jag att jag skulle se hur länge jag kunde hålla hennes rygg. Det funkade i kanske 500 meter, men i trängseln blev det ohållbart att följa en viss rygg. I ärlighetens namn växlade hon väl också upp ett hack, så det hade varit dumt att följa med. 

På grusvägarna i Stockby lugnade trängseln snart ner sig och min fart stabiliserades strax under 4 minuter. Till den första tidtagningsmattan efter 1 km tog det 4:33, men den är ju mätt från eken så det stämmer naturligtvis inte som fart. Snarare kring 3:50, skulle jag tippa. 

Under hela det inledande partiet passerades jag av en strid ström av löpare. Vid Stockby låg jag på 300:e plats och vid Hustegaholm 312:e. Detta var helt enligt plan och jag mumlade för mig själv “spring ni, jag tar er sedan”.  

Vid Lidingövallen brände jag allt krut i fjol, när publiken triggade mig att höja farten avsevärt. I år joggade jag med ena foten på bromsen och det var en himmelsvid skillnad efteråt. Upp mot milpasseringen började jag på allvar att köra om i stället. Planen var första milen strax under 41 och mattan passerades efter 40:57, nu på 294:e plats. 

Strax därefter passerade jag Fegga som langade min första lilla flaska med starkt blandad saft och det gav en bra kick.
I fjol hade jag fått börja kämpa för att hålla farten redan på det kommande partiet ut mot Fågelöudde, men nu rullade kilometrarna undan lugnt och skönt. Jag passerade enstaka löpare men sprang annars jämnt med omgivningen. Till 15 km – Lidingöloppets egentliga startlinje, den första halvan är bara uppvärmning – kom jag med pigga ben efter 1:01:20 (280:e plats). 

När backarna nu började på allvar kunde jag börja plocka placeringar. Förra året började dödsmarschen redan här och då sprang jag i princip bara om folk som gått sönder och stod och stretchade mot en tall. I år tyckte jag inte ens att det var särskilt jobbigt förrän jag började närma mig Grönsta. 

2 mil passerades efter 1:24:27, vilket gav 4:16-fart på den backiga och allmänt jävliga halvmilen. 42 placeringar tog jag in där, vilket gjorde det till mitt klart bästa parti på hela banan. Mentalt är det förstås en enorm skillnad att vara den som springer om i stället för motsatsen.
Att komma fram till slutmilen med energi i både ben och skalle är en fantastisk känsla. 

Milen börjar visserligen brutalt med den löjeväckande jobbiga Grönstabacken (där Joel, Katrin och Kicki stod och hejade), och ytterligare ett par kortare backar, men sedan blir det jämförelsevis lättlöpt ett tag. 

Jag hamnade i svansen på en utdragen klunga och började hänga av en efter en. Längst fram i klungan såg jag en grön tröja som det stod VLK Västerås på och jag utsåg det till mitt mål att jag skulle om honom. Strax före Abborrbacken var jag ikapp och kunde passera. 

Fisken var naturligtvis ungefär lika kul för benen som vanligt, men i skallen gick det i dur. När man kommer upp i den övre halvan av Abborrbacken är liksom det värsta gjort och då känner man på allvar att det finns ett slut i sikte.
Nu började varje löpare jag tog mig förbi att räknas på allvar. Och, för all del, vice versa. Efter mördarbacken börjar alla att plocka fram alla krafter som finns kvar och det innebär att en och annan plötsligt höjde farten markant, medan andra tävlar för Fonus. 

Ända sedan första milen hade jag och rödklädde mr Hoting (som enligt resultatlistan heter Alexander Jakobsson) turats om att springa om varandra. Han var starkare än jag i de backiga partierna medan jag hämtade in där det var slätare. Men nu tog han kommandot. 

Skit samma, jag passerade trots allt fler än jag blev passerad av så den positiva trenden höll i sig.
På fältet in mot Karins backe återsåg jag ytterligare en bekant från startmilen, en lirare som av oklar anledning sprang med ryggsäck. Han sprang och utstötte diverse plågade skrik, så jag misstänker att han mått bättre. 

Min nya klocka visade sig vara mindre bra i tävlingssammanhang. Efter att timmen var passerad fick jag inga sekunder längre så när 2-km-skylten vid Karins fot passerades visste jag inte om jag hade 1:57:00 eller 1:57:59. I och för sig betydde det kanske inte så mycket för i det läget har man liksom slutat att fundera över disposition. Det är bara att kötta. 

Karins backe är, tvärtemot vad många säger, en baggis jämfört med Abborren, men däremot fortsätter stigningen i ytterligare ett par hack under den näst sista km. Jag körde om ganska många i det här partiet, trots att jag började bli rejält trött och dessutom hade ett lätt illamående. Men sånt går ändå ganska lätt att slå ifrån sig när man kommer in på sista km. Trots obehaget njöt jag i fulla drag medan jag försökte få ut allt jag hade kvar på kontot. Jag visste att jag hade pers på gång men att marginalerna var små så det var inte läge att vara bekväm. 

Uppe vid förvarningen, knappt 400 meter från mål, stod Janne Westerlund och Jonas Svensson och vrålade vilket gav extra energi. Ner för backen och runt den sista böjen och sedan är man på upploppet. Från publikhavet hörde jag Joel vråla “Kaffet, Ängshammar!!” och det var precis vad som krävdes. Jag fick syn på klockan vid mål och den hade passerat 2:06, men sekunderna var på min sida. 

Från förvarningen lyckades jag hotta upp tempot till 3:20-fart och sedan var definitivt alla krafter förbrukade.
Vatten, sportdryck, blåbärssoppa, kaffe, mer vatten. Konstigt så törstig man kan bli av lite motion.  

Summa summarum så gav det väl genomförda loppet inte så stor utdelning på klockan som jag hoppats, men jag tror att jag vid en direkt jämförelse kan tillgodoräkna mig en minut till. 246:e plats, som jag hade i fjol, behövde man bara springa 2:07:15 för i år. Det gick helt enkelt lite långsammare på den blöta och tunga banan. 

Efter att Fegga levererat mina överdragskläder hittade vi Fred, Tommy och supporterskaran. Fred klarade sitt mål att slå Olofs gamla rekordtid på 1:53:30 (ungefär) och fick 1:53:06 efter att ha spurtat snabbare än någon annan i hela loppet – 2:19-fart från förvarningen! Tommy kapade ett par minuter sedan i fjol men missade försmädligt medaljtiden med 39 sekunder efter att ha kroknat rätt hårt på slutet. Bra ändå!