Med mindre än tre veckor till startskottet på Koltorps gärde glider nu förberedelserna in i det som varje kilometerknarkare tycker är svårast.

Att trappa ner.

Efter tre niomilaveckor toppade med en tiomilavecka är benen skönt tunga och svårflyttade. Ett säkert tecken på framgångsrikt tungt kilometermissbruk. All vett och sans säger att nu är det tid att dra ner så  smått på totalmängden; kanske skippa något mellandagspass med “tomma” kilometrar och kapa någon kilometer eller två på längden på kvalitetspassen.

När jag tänker sådana förbjudna tankar blir min inre knarkare högröd i ansiktet, rök puffar ur öronen och med dov, mullrande röst säger han “hur fan hade du tänkt komma upp till åtta mil i snitt per vecka i september med de där ömfotingsmetoderna?”

Det är ingen idé att linda in budskapet. Det kommer inte att ske. Åtta mil i veckan, alltså. Även om det nog inte kommer att vara så fasligt långt borta. Men nu måste jag prioritera och då kommer tävlingsformen, chockerande nog, först.

Cirka åtta mil, högst, denna vecka, runt sex mil veckan efter det och sedan lite småfjuttande under tävlingsveckan. Sedan ska det fullständigt spritta i benen. I bästa fall är knarkaren så uppdämt kilometerkåt att han knappt vill stanna efter målbågen.