I söndags sprang jag mitt första mile-lopp. Kanske också det sista, för det är ju inte precis gott om tävlingstillfällen på den distansen.

Det finns ju förstås en fördel med det – man har inga gamla tider att jämföra sig med så det blir pers bara man går i mål.

1 609 meter påstår expertisen att det ska vara, och det är ju inte mycket att vifta med. Det blev jag varse direkt efter start eftersom några sekunders okoncentration gjorde att jag blev instängd i första kurvan. Medan mina egentliga konkurrenter snabbt gled iväg stod jag kvar på perrongen och stirrade på Lillys rygg.

Redan i slutet av kurvan lyckades jag krångla mig ut på banan utanför och sätta upp farten men skadan var redan skedd. Om jag haft några planer på att försöka lägga mig i rygg på Henrik och nye Daniel Antonsson så sprack det redan där. De (och Fred) hade hunnit glida ifrån med ett antal meter och på en sådan här distans är ju grundfarten rätt hög så det skulle ha kostat alldeles för mycket att försöka gå ifatt.

Jag kom i vart fall om Brent och Tommy, som jag hade planer på att ha bakom mig även när jag passerade mållinjen, så det var ju en början. Brent hade aviserat redan under värmningen att han tänkte vara ryggsäck och så blev det. Var Tommy blev av får han själv svara för men inte hängde han på min rygg i alla fall.

Första varvet (på 409 meter) gick på 1:18, vilket är 3:10-fart. Det kändes hyfsat kontrollerat, men det ska det ju göra när man bara hunnit 1/4. Under följande varv koncentrerade jag mig på att hålla löpningen avspänd och farten uppe, och att försöka grilla orienteraren på ryggen. Med Brent är det ju så att han har ben som tar vid direkt under halsmandlarna så om man har med sig honom in i en spurtstrid kan det bli svårt även om min form är mycket bättre.

Det var med andra ord inte mycket att välja på efter klockringningen. Ordentliga bakåtkickar, bra armpendel och full fart på bortre långsidan, där vinden dessutom var i ryggen. Tack och lov släppte Brent ganska snabbt, men jag vågade inte andas ut. Det behövs inte mycket felbedömning av mjölksyraproduktionen för att en långspurt ska skita sig, så det var bara att borra.

Brent kom aldrig närmare och den ständige fyran kunde därmed försvara sin position. Det skiftar vilka tre jag har framför mig, men tre är de alltid… Brent fick se sig slagen med 4 sekunder och Tommy med 10. Framåt hade jag 12 till Daniel och nästan 18 till Henrik.

Fred var ganska missnöjd men trots två tävlingar på lördagen vann han komfortabelt på 4:53.

Varvtiderna blev 1:18 (motsvarande 1:16,5 om man tar bort de 9 extrametrarna) – 1:19 – 1:21 – 1:17. Sluttid 5:17, vilket motsvarar ungefär 4:56 på 1500 meter. Inte direkt landslagsmässigt med andra ord, men någon jävla sprinter har jag ju aldrig varit. Däremot var jag aldrig sådär totalsänkt av trötthet som man ska vara av ett lopp på den här distansen så det bekräftar att jag nog hade kunnat prestera lite bättre om jag bara åkt med täten i början. Jag hade kanske inte rått på Daniel, men tiden kunde ha varit lite bättre.