Inget jag har gjort i hittills skulle jag klassa som en bra prestation, det mesta jag gör handlar om att att jag just nu vill göra detta. Jag är alltså extremt lustbetonad i mitt fokus. Jag är dessutom rädd, väldigt rädd att misslyckas med det jag gör. Troligen är det därför det mesta jag gjort i min senare tids försök att träna omedvetet eller medvetet, blivit förhållandevis halvhjärtat.
Bortsätt från första gången jag försökte mig på öppetspår (Då jag var fullkomligt oförberedd mentalt och energimässigt.) Tillräckligt bra tränad var jag den gången men fattade inte ett skit om hur mycket energi jag behövde få i mig. Vägen kom som ett brev på post…. nej just det posten finns knappt. Väggen kom som ett utbrott i vulkanen Krakatau (http://sv.wikipedia.org/wiki/Krakatau) Kraftfullt och explosivt och satte stopp för mig 2 mil innan mål.
Efter det har mina satsningar varit … inte så bra…
Första gången var 3 månader efter min första stomioperation, med månader av sjukhus tid och extrema doser kortison i 11 månader som renderat i en viktökning från tränade 83kg till isterfet 120kg.
apans om likande mig ställde sig ändå på skidorna, och åkte 5 mil till Evertsberg. Jag menar ingen skulle ju klandra mig för att jag misslyckades med de förberedelserna. Inte heller jag själv skulle klandra mig.
Mitt andra försök var med en kompis från min tid på Lillsved, tyckte denna gång att jag förberett mig exemplariskt. Men när jag tittar tillbaka på den nedlagda mängden träning så… Ja den ger mycket att önska. Tror att jag undermedvetet laträningen för lågt, jag var även denna någn inte missnöjd att jag inte kom i mål. Jag blev ju trots allt avplockad av banan för att jag var för långsam inte för att jag gav upp.. Hej vad stark jag är. Bahh!
Blödande skavsår till trots kunde jag i alla fall säg att jag hade fortsatt om jag fått… Ja ja snacka går ju.
Inget av detta är några vidare prestationer
Inser att jag kanske inte har gjort någon prestation sedan jag var 11 år (rent idrottsligt alltså). Fick ett litet meddelande av min bror här om dagen, han hade varit inne och kickat lite på vår gamla simklubbs hemsida och hittat att de lagt upp åldersrekord för klubben, han var så klart med, han var ju riktigt duktig och höll på längre än jag. Men vad han också hittade var sin lillebror, dvs jag. När jag fick reda på detta var jag ju givetvis tvungen att kika själv. Mycket riktigt, där stod det. Mitt namn av årgång 75 med några rekord som stått sig i över 26 år. Visst det är roligt att man står med och det man gjort för så länge sen fortfarande finns bevarat. Kankse har jag blivit mer nostalgisk på senare år. Men det är här prestationen kommer in. Jag gjorde som 11 åring beydligt bättre tider än vad jag har klarat som 38-åring. Och det är jävlar i mig en prestation i min bok
När jag deltog i Masters SM i vintras, Som 11 åring simmade jag 2 sekunder snabbare på 50 bröst och nåra 5 sekunder snabbare på 50 fritt.
Men det mer intressanta var att jag simmade på 21:52 på 1500m fritt. Vilket jag sannolikt inte skulle vara i närheten av idag. Det är alltså ett snitt på 1:26,5/100m
En tid som idag imponerar starkt på mig själv och som skulle knäcka mig själv med ca 4 minuter idag och det av en liten sketen pojkspoling på 11 år.
Det är för mig en prestation och ok jag är inte bäst i Sverige genomtiderna på den tiden. Långt därifrån, men jag är faktiskt rätt stolt.
Och jag har ett mål .
Jag skall Slå mig själv som 11 åring..
Jag har nu lagt om mitt fokus vad det gäller min träning, Istället för att misslyckas på öppetspår, kommer jag i vinter att köra Halvvassan. Istället för att börja med en Iron Man har jag nu gjort 3 motionstriathlon på ungefär en 10dels IM
Jag vill lyckas denna gång, inte gå för fort fram och komma i mål varje gång