Dags igen för Lidingöloppet! Jag har haft ett par dåliga år med tider på 2:49 resp. 3:06. Båda loppen har haft karaktären av genomklappning på andra hälften. Jag kommer 15-17 km i OK tempo och sedan är det tomt i tanken. Då jag har haft svårt att springa tillräkligt mycket så har det blivit mycket MTB istället. Det ger bra central kapacitet för löpningen, men den lokala grenspeficika kapaciteten blir det klent med. Man kommer liksom inte runt att en viss tid i loppet förutsätter ett visst antal kilometrar löpning de sista 4-5 månaderna. Förra årets dåligt förberedda lopp förvärrades dessutom till total katastrof av att jag inte var helt kurant efter en förkylning precis innan loppet. 

I år ville jag verkligen ta mig tillbaka till nivån runt 2:30. Jag får gå tillbaka till 2010 för en tid strax under den gränsen, men även 2014 gick bra med 2:34. Jag kom igång hyfsat åtminstone under senvåren inför Stockholm Marathon. Målsättningen där var ju endast “deltagit” vilket uppfylldes med viss mersmak. Trots en fruktansvärd svacka från 30 km kunde jag ta mig upp ur yrsel-gropen och avsluta sista 2 km positivt med förnyade krafter (tack Dextrosol!). Jag anmälde mig till nästa års lopp dagarna direkt efter… 

Jag har fortsatt träna rätt mycket MTB, helt enkelt för att det är så jäkla kul! Knappt en månad efter maran var det dags för Ränneslättsturen nere i Eksjö, vilket gick över förväntan bra. Föresatte mig att slå förra årets premiärtid med 30 min, men det blev faktiskt nästan 40! 

Sedan kom vår långresa i USA emellan vad gäller träningen. Nästan tre veckor hemifrån plus en riktigt seg jetlag gjorde att det blev mer eller mindre uppehåll i en månad. Kom igång på allvar först i slutet av juli och utmanade mig själv med bra långpass direkt. Tyvärr mycket problem med fötterna, skavsår och söndermanglade lilltår. Detta har gett en stressande känsla av att inte riktigt få reda på hur jag ligger till kapacitetsmässigt på de långa distanserna, det har ju varit annat som begränsat förmågan. Har inte varit bästa kompis med skorna men har hittat ett fungerande sätt att knyta dem samt hur jag ska sköta naglar m.m., men helt problemfritt är det inte.

Däremot har jag under sensommaren fått upp grundtempot i kroppen genom bra regelbundna pass långa intervaller. Jag har också genom träningen för Stockholm samt LL gjort mig av med några kilo barlast, vilket märks i löpningen… Hade tänkte köra sista långpasset två veckor innan loppet, men jag kände mig riktigt sliten på träning och tyckte mig ana en förkylning i faggorna. Näst sista veckan innan LL blev helt vila för att mota denna i grind. Det kändes lite synd för jag hade tänkt köra en del formhöjande träning som nu uteblev. 

Ett par pass på cykel helgen innan blev det, och en löptur i början av veckan som kändes bra. Jag kände dagarna innan loppet att jag hade vunnit kampen mot den hotande förkylningen och jag såg fram emot loppet med tillförsikt. Det kändes som ett lite för avlägset mål att tro på 2:30 fullt ut, men runt 2:40 borde vara fullt möjligt. Hur som helst kände jag tillförsikt att jag hade distansen i kroppen på ett annat sätt än de senaste åren. Med bra disponering borde det kunna bli en kul dag på lördag…

Bodde på ett lägenhetshotell i Solna kvällen innan och lagade min egen kvällsmat såväl som frukost. Hade förberett med kyckling och ris samt sett till att kunna göra havregrynsgröt. Kaffe m.m. gick att få från hotellets enkla men helt OK frukostmatsal. 

Tog mig ut tidigt till Lidingö. Jag var ute till runt 9.20 och fick en bra parkering. Jag brukar ha bilen som bas för att bara kunna slappa och fokusera på loppet. Att trampa runt bland miljoner andra på Lidingövallen och bli kall och trött i fötterna är inget alternativ. Hämtade nummerlappen direkt, riggade allt för race och satt mig sedan i bilen med matlåda och kaffe. Lars B kom förbi och gjorde mig sällskap. Han var inte lika på hugget som normalt då ryggen strulat efter Swiss Alpine. Men trevligt att prata var det i alla fall!

Vi drog mot starten i god tid, stressade inte med att försöka springa vägen ut mot Koltorp utan gick raskt och njöt av stämningen och känslan. Snart dags! Under promenaden ut kände jag verkligen hur jag tände på alla cylindrar. Jag var glad att vara på plats ännu ett år, jag hade satt stopp för förkylningen och gjort alla andra förberedelser rätt. Träningen är vad den är, men kroppen kändes lätt och pigg.

Jag fick en bra uppvärmning, allt flöt på som planerat. Däremot höll jag på att bli bortfintad av arrangörernas nya ordning att man går in i fållan innan föregående startgrupp ens startat. Jag stod i 3:an och någon minut efter att tvåan dragit iväg insåg jag att alla redan gått in! Bara att slänga upp kassen på vagnen och sedan tränga mig förbi grupp 4-folket lite fint och in mot startlinjen. Högt upp till vänster som vanligt och sedan bara varva ner sinnet och hitta min soliga plats inombords. 

PANG! Iväg i rätt bra fart. Tittade snabbt åt höger och bakåt efter 100-150 m. Bra, de flesta bakom mig, då blir det ingen propp upp på grusvägen 600-700 m fram. Fokuserade på att komma in i min takt och kalibrera in tekniken.

Första kilometrarna är utmaningen att inte dras med i för högt tempo. Startgrupp 3 är nog rätt idealisk för mig, men det finns alltid några som drar upp ett jäkla tempo. Såklart också några som är riktigt duktiga och slår oss övriga med 20-25 min, men de är ett fåtal. Men inledningen är mer kuperad än man tror, och med pigga ben och mitt i en flod av löpare är det lätt hänt att man pressar sig aningen för hårt vilket blir kännbart senare. Jag kom in riktigt bra i rytmen, tog det lugnt i de två längre stigningar som finns innan första vätskan vid 5 km. 

Jag hade känslan av att det flöt på i bra fart men samtidigt kom jag inte in i det där riktigt sköna flytet. Jag släppte på rätt bra utför, min sedvanliga taktik baserad i övertygelsen att man förlorar mer på att bromsa utför än på att ta det lugnt uppför. Kände att i varje löpa utför gled jag ifatt och ifrån samma personer som dök upp en minut senare i något motlut. Runt Kyrkviken vid 7 km lossnade det och utan att tempot egentligen ökade (som jag ser km-tiderna efteråt) så fick jag en annan känsla av flyt. Det var också först här som det tunnade ur med folk lite så att man kunde släppa den sista lilla uppmärksamheten på vad som hände runt om en (folk som snubblar, ska fram etc.).

Efter några dåliga erfarenheter av energi-gel (blir yr, plus att det inte känns som att jag får någon riktig kick) så har jag gått över till Dextrosol. Det funkar mycket bättre med mage och ger en tydligare boost. Hade med ett halvt paket ungefär i en liten ficka på byxorna. Jag hade till en tablett per station första hälften, och två per station andra halvan. På varje station tar jag en mugg vatten och en sportdryck. 

Efter vätskan vid 10 började det kännas riktigt kul. Kilometerskyltarna ramlade över mig en efter en, jag koncentrerade mig på att inte köra på för hårt uppför. Precis som i början av loppet fanns några tröjor jag i flera omgångar gled förbi utför men som dök upp jämsides igen i något motlut. Jag bara njöt av löpningen och känslan att vara riktigt bra tränad, jämfört med vad jag haft för känsla under sensommaren. Stressen att det var kort tid kvar till LL hade fått mig att göra ett antal bra långpass, och trots allt strul med skavsår och lilltår och deprimerande långa tider på de passen så kunde jag nu skörda frukten av mitt rätt hårda och smärtsamma slit!

Nu hade jag en lång stund haft känslan att jag glider förbi betydligt fler löpare än som passerar mig. Jag tror att sedan någon kilometer tillbaka var jag nu ikapp svansen på grupp 2. Tätare med löpare igen m.a.o., men också breda fina stigar och flack löpning utan knixiga kurvor och liknande som i början. Kom till 15 km med en riktigt grym känsla. Undertryckte impulsen att kolla på klockan, hade inte kollat tidigare heller. Detta är ännu en av mina käpphästar, att man inte har något för att kolla på klockan. Det är först i slutet av loppet man möjligen kan få en boost att se att man förhoppningsvis ligger bra till trots att tröttheten är påtaglig, och då kunna mana på sig själv lite extra. Men innan dess handlar allt om att vara fokuserad på kroppens signaler och på att löpa med rätt teknik beroende på kupering etc. Denna känsla kan man bara träna upp, det finns ingen genväg i att titta på klockan och bedöma på km-tider och pulsvärden. 

Så börjar då loppet på allvar. Det är avsnittet mellan 16 och 26 km som är den hårdast kuperade och mest svårbemästrade. Det är få längre löpor helt flackt, utan i varierande grad upp eller ner hela tiden. Efter Grönsta strax efter 20 km blir kuperingen mer böljande och inte så brant, medan biten mellan 16 och 19 ungefär är loppets absoluta nyckelsträcka. Här är det en räcka branta upp- och nedförsbackar med snäva kurvor. Ligger man och bromsar utför här, eller har dålig teknik utför på annat sätt, slår man snabbt sönder låren. Uppför är lättare, det är egentligen mest en fråga om att inte stressa utan tuffa på lugnt och med bra teknik. 

Jag tycker jag klarade detta avsnitt riktigt bra. De två dåliga åren som varit har jag kommit upp på asfalten vid 19 km riktigt trött, helt vimmelkantig och lite illamående. Nu kände jag visserligen för första gången i loppet att jag var lite trött, att benen tagit lite stryk, men jag rullade på helt OK. Jag körde riktigt lugnt förbi 20 för jag vet att Grönsta-backen väntar och den är brant. Dubbla Dextrosol vid vätskan och så upp i stigningen. Här hade jag varit orolig en stund att benen skulle lägga av men det flöt på rätt bra ändå. Jag passerades mellan 19 och 21 av ganska många men jag hade igen senare att jag väntade in kroppen lite här. 

Jobbade på metodiskt i backarna och hittade ett bra flyt. Jag tycker jag kom upp till ytan lite mer igen mellan 22 och 25. Det brukar vara en bra idé att gå den första riktigt branta delen av Aborrbacken. I år kändes det dock naturligt att springa, om än ganska sakta, hela vägen. När det värsta var avklarat kändes benen kanonbra och på väg mot toppen noterades min pigghet av speakern som hejade uppmuntrande 🙂 Flöt över krönet och genom svackan mot nästa lilla stigning och banans högsta punkt.

Jag kände att loppet gått riktigt bra. Fram mot 26 km tänkte jag att det är läge att kolla klockan. Förhoppningen var att få en kick av att se att en tid något under 2.40 skulle vara möjlig, och att ge mig själv en kick att hålla i. Fick en liten chock av att se klockan rulla på 2:11! Började räkna mot 2:30 i mål men insåg att 18 min på sista 4 km fixar jag inte. Men med ett snitt strax över 5 min/km kan det ändå bli att jag klarar min tid 2.34 från 2014. Visst började tröttheten kännas av tydligt, men jag hade ändå en riktigt positiv känsla. Med överraskningen tidsmässigt i ryggen blev de sista 4 km löpning en otroligt härlig upplevelse!

Koncentrerade mig på att slappna av så mycket som möjligt och bara pressa på i det flackare avsnittet mot 28 km. Sprang även hela Karins backe och i den flackare motan upp mot 29 km. Hela vägen från 23-24 km hade jag nu passerat löpare allt tätare. De första krampoffren vacklade av stigen här och där från efter Aborrbacken. Nu svängde jag in på den mindre stigen och sista kilometern och kroppen svarade direkt när jag lade upp en långspurt! En mängd personer passerades och jag kunde spurta över Grönsta Gärde med total lycka i sinnet. I mål på 2.32.54 och därmed en tid långt över förväntan!!

Väl i mål kände jag hur otroligt trött jag var. Samtidigt är det en positiv trötthet när man är tränad för uppgiften och kan disponera krafterna över loppet, och att kroppen svarar och fungerar även sista 20-25 minuterna när krampen lurar i vaderna. Efter någon minuts pustande drog jag mig sakta mot dricka- och matborden. Jag kände mig verkligen fylld av tacksamhet. Tänk så många det är som inte får vara friska och leva som de vill. Jag har kroppen på min sida och kan träna för att göra det jag tycker är så roligt – springa!