• Nej, jag vill inte, måste göra klart det här
• Nej, jag vill inte, det är för kallt
• Nej, jag vill inte, det är för varmt

Våra två yngsta hade alltid en massa ursäkter för att slippa följa med ut på vandring i skogen. Detta var före mobilernas och datorernas intrång i människors liv, men det fanns så mycket redan då, roliga barnprogram på TV, skojiga leksaker, kompisar och annat som upptog deras tid. Men vi föräldrar tyckte nog att det vore nyttigt med frisk luft och motion och försökte locka med både blåbärs- och svampplockning, men lyckades inte få dem att uppamma något intresse.

• Gå ni, vi stannar här.

Och dagarna gick. Barnens ointresse för naturen var besvärande för oss. Tills en dag maken kom på en lysande idé.

• Har vi inte en påse kola nånstans?

Jag plockade fram en påse Dixie-kola väl gömd i ett köksskåp. Han stoppade den snabbt i fickan och en rulle snöre och försvann ut i riktning mot det närliggande skogspartiet. En halvtimme senare var han hemma igen.

• Nu ungar ska vi ut! Jag mötte en väldigt märklig gammal farbror i skogen, han gick och hängde upp saker i träden och sen bara försvann han. Ni kan aldrig gissa vad han hängde upp!

Nu blev de nyfikna förstås, på med kläderna och ut, full fart mot skogen. Det tog en stund innan de hittade den första kolan, för det var förstås kolor som hängde i träden. Och en till. Och några till. Glädjerop, lyckan var fullständig.

Efter den utflykten var det aldrig svårt att få ut barnen i skogen. Fast det är klart, det var viktigt att Kolamannen varit ute en runda så att det säkert fanns godsaker hängande i träden.

Med tiden blev de riktiga skogsentusiaster och vi har gjort många turer tillsammans genom åren och kommit hem med både blåbär och svamp från skogen. Och med tanke på mobilernas makt över dagens barn kanske Kolamannen kan dyka upp i någon ny familj.

/Loulou Eriksson