Nu är jag officiellt Sveriges sjätte snabbaste gubbe mellan 45 och 49 bast i disciplinen 8 km terräng. Det är väl inte så tokigt, kanske, och på det stora är jag väldigt nöjd med helgens insats. Men man vore ju inte sig själv om man inte satt och funderade över om det kunde ha gått att springa 14 sekunder snabbare och ta bronset…

46 är väl förresten en alldeles lagom ålder för att SM-debutera. Jag har ju sneglat mot veteran-SM tidigare men inte fått tummen ur så nu var tiden kommen. Terräng-SM har dessutom fördelen att det samlar allt från juniorer och “riktiga” SM till gubb- och tantklasserna till samma tid och plats, och det är ju kul. Man kunde därmed även heja på klubbkamrater i allt från F19 (Ida, 8:e plats), K50 (Åsa, brons!), K60 (Lilly, brons!), och M60 (Sture, 14:e plats) till Bagar’ns friska framfart i elitklassen (23:a på 4000 m, 44 sekunder efter vinnande Abraham Adhanom men bara 14 sekunder efter landslagslöparen Elmar Engholm, samt 18:e på 12 000 m).

Det var en tämligen bister inramning på Rocklundafältet i Västerås. Kanske 4 grader, genomgrått och blåsigt. Att springa snabbt var en ren överlevnadsfråga sedan överdragskläderna åkt av och man stod där i shorts och linne och kände sig naken.

Klasserna M35-M55 startade tillsammans och fyra tvåkilometersvarv skulle betas av, huvudsakligen på gräs utom sista 500 som gick in på ett grusspår i skogen för banans enda backe. För att man skulle kunna ha koll på vilka man tävlade emot och vilka som bara var i vägen hade vi fått en extra nummerlapp med åldersklassen att sätta på ryggen.

Starten blev ganska frustrerande. När man står i ett motionslopp med mycket folk brukar klumpen sträckas ut till en långkorv ganska omgående efter startskottet men här fanns det inte så många joggare i klungan och det blev en hiskelig trängsel när startrakan smalnade av i första kurvan och 85 mer eller mindre grånande farbröder ville in samtidigt. För ovanlighetens skull straffade det sig att ta det cool i början och jag blev rejält instängd. Jag fick försöka sicksacka mig framåt men det var svårt att hitta luckor. Efter några hundra meter blev det en lite längre raksträcka där plastbanden som avgränsade banan upphörde på utsidan och där kunde jag äntligen ta omkörningsfilen framåt.

Vissa löpare var ju viktigare än andra att komma om, nämligen de som hade M45 på ryggtavlan. Ett par sådana lappar kunde jag ana långt fram men det fanns också ett antal i närområdet och för varje M45 jag lade bakom mig kände jag mig lite muntrare.

När banan vikt tillbaka söderut igen kom en riktigt tvär slinga runt en liten dunge och det var en föraning av kommande slalomövningar. Återigen blev det lite trängsel men jag kunde i alla fall konstatera att tävlingsskorna (Nike Zoom Streak) funkade bra på underlaget. Tur för mig, som inte har några spikskor, att det utlovade regnet höll sig borta, annars kunde det ha blivit halt.

När banan passerade nära start-/målområdet stod det mycket publik utmed staketet, däribland Romagänget samt Jonny och Elvira. Mamma och pappa hade knallat upp till backen i skogen så därmed hade jag lite support på flera ställen och det är ju kul.

Precis innan banan vek in i skogen var det dags för det tidigare nämnda slalommomentet. För att få till den rätta distansen gick banan i en slinga fram och tillbaka ett par gånger och det var faktiskt hela banans jobbigaste moment – värre än backen. Jag tappade några placeringar i kurvorna men kunde hämta tillbaka innan den betydligt smalare skogsstigen började.

Backen var, som jag nämnde, inte alltför skräckinjagande och under de första tre varven skedde inga större placeringsmässiga förändringar i den delen. Efter krönet var det skönt och relativt lättlöpt utför ner mot kurvan in mot mål-/varvningsrakan. Jag varvade på 7:08 och vid det laget hade jag positionerat mig som 25:a i det totala fältet, för övrigt samma placering som jag hade i mål. Det betyder dock inte att ingen sprang om eller att jag inte sprang om andra, bara att det jämnade ut sig.

En M45-rygg som jag ganska tidigt lade märke tillhörde Niall O’Hanlon från Akele. Jag hade honom något steg framför mig hela vägen fram till avgörandets stund, vilket jag ska be att få återkomma till. 

Eller, varför dra ut på skildringen? Så himla mycket spännande hände nog inte på varv 2 och 3, mer än att jag fick snacka lite allvar med mig själv under 3:e varvets första halva. Niall var på väg att dra ifrån och jag höll på att få ett tomrum framför mig, vilket hade varit dubbelt kass. Det var nämligen banans enda renodlade motvindsparti så jag tvingade mig att gå ikapp igen. Att jag hade en liten svacka där syns även på varvtiden – efter 7:08 och 7:20 på de två första tog jag hela 7:31 på mig på tredje. Svackan var förstås inte bara mental utan mjukt underlag, tvära slalomsvängar och en återkommande backe sög en del must ur benen.

Ganska tidigt på 4:e-varvet formade jag planen att jag skulle slå till i backen, så det gällde bara att hålla sig kvar bakom Niall och slipa knivarna.

I sista slalommomentet piggades jag upp av att jag och Niall väldigt distinkt sprang om en M45:a jag inte sett tidigare. Det visade sig dock senare att det berodde på att vi varvade honom…

När backen väl dök upp kände jag mig på topp och kunde trycka ifrån lite extra. Jag gled upp jämsides med Niall och sedan föll han ganska enkelt tillbaka. Det gäller ju att trycka precis lagom mycket för det är ju ingen större glädje med att springa om någon om man sedan får soppatorsk 300 meter före mål, men jag lyckades perfekt med avvägningen. Från krönet väntade ett par hundra meters utförslöpning där man inte behövde trycka ifrån utan krafterna behövde bara räcka för att hålla ihop löpsteget och låta gravitationen ordna farten. Det funkade och även om jag hörde Nialls steg bakom mig så var luckan tillräcklig för att ge mig en skön känsla av att det var genomförbart.

Sista 300 meterna höll jag, enligt klockan, 3:04-fart och det räckte för att dryga ut luckan till Niall till fem sekunder. Jag såg ytterligare ett par M45-ryggar framför mig men de fick kategoriseras som “så nära men ändå så långt borta”. 4:an Staffan Westerdahl och 5:an Anders Boström var 7 sekunder före i mål och de hade varit 7 respektive 8 sekunder före vid sista varvningen. Mer sensationellt var egentligen att jag bara hade 13 sekunder fram till bronsplatsen – Fredrik Tedborn gjorde 2:36 på Stockholm maraton i år och får därmed betraktas som minst en klass bättre än jag på papperet. Då känns inte 13 sekunder som någon avgrund.

Hade jag kunnat springa 14 sekunder snabbare och tagit bronset? Nej, då hade jag gjort det. Det var en tämligen förbrukad gubbakropp som knäföll och kved efter luft efter målgång, så 29:27 var nog ungefär vad som fanns i kroppen.

Summa summarum: nöjd med insatsen och placeringen blev ungefär den väntade. Jag hade sagt cirka femma, men tvåan Niclas Sjögren var efteranmäld och därför inte med i mina beräkningar…