Igår var jag hos naprapaten igen, han tog en lång titt med ultraljud på det ställe där foten ömmar och svullnade senast och kunde konstatera att det nog sannolikt var en stressfraktur inne i benet, han kunde se svullnad och irritation på ultraljudet. Någon nerv i mellanfoten var tokirriterad, nog för att synas iaf, och det var nog det som var anledningen till att mina tår (2:an och 3:an från stortån räknat) domnar bort lite ibland. Det gör inte ont, de bara känns lite märkliga. Det gick också att lösa, i sonom tid men först skulle jag vila och rehabträna.Jag fick rehabövningar som ska göras en gång om dagen, och stränga förhållningsorder att inte göra något som gör ont. Hmpf.
Jaja, jag förstår och vet. Intellektet nickar och håller med.
Men den del av mig som inte är den kallt logiska, den känslomässiga delen av mig skakar en imaginär knytnäve och ryter i vredesmod.

Det är inte första gången jag råkar ut för att jag får förhållningsorder, “det ska inte göra ont” eller “det får kännas lite” och sen visar det sig att de inte alls menade det, inte så som jag uppfattar det. Jag åkte till St Görans ögonakut en gång med ett kaninrött öga, det visade sig vara en repa på hornhinnan.”Oj, det där måste göra ganska ont?” kommenterade ögonläkaren, men jag kände inte av det alls.
“Nej, det är lite torrt och grusigt i ögat bara, som om jag är nyuppstigen fortfarande men det är allt.”
Jag fick stränga förhållningsorder den gången om att vara uppmärksam på förändringar, titta i ögat med andra ord, eftersom jag enligt läkaren uppenbarligen har nedsatt smärtuppfattning.

Jag tror att jag är väldigt (överdrivet) organiserad bara. Den där tråkiga, logiska delen av hjärnan tar emot alla signaler, alla känslor, alla intryck och sorterar dem efter uppgift. Allt är information, och information lägger man undan och sparar till senare. Det ska ganska mycket till för att jag ska märka att den där smärtsignalen faktiskt är något jag måste reagera på. I efterhand, när jag vet vad jag ska fokusera på, kan jag känna att “ja det där var lite obehagligt” eller “ska det kännas så?” men inte mer än att det är lätt att ignorera.

Naprapaten beordrade mig löpvila, och såg lite sträng ut. Jag antar att det berodde på alla finter och försök att komma runt hans löpförbud, jag grumsade en del och fick en tydlig förklaring. Punkt ett, vila. Punkt två, belasta. Jag hade gått direkt på punkt två, eftersom det är det jag kan. Han var inte förvånad, bara lite trött. Jag erkände att jag nog var lika korkad som alla andra ultradistanslöpare, och det höll han med om med roat eftertryck. Jag satt och rodnade vilt på britsen. Det är ju klart man känner sig som en fåne, när man vet vad man borde göra och har tydliga förhållningsorder hur man ska göra men lik förbannat springer iväg – bokstavligen – och gör precis tvärt emot.Det är förbannat lätt att säga, men nu måste du vila. Jaja, säg till en fisk att sluta simma. Jag tror han förstod det, för den här gången fick jag tydliga förhållningsorder, inte bara vad jag skulle låta bli (utan också varför) utan också vad jag ska göra, vilka rehabövningar jag ska satsa på för att komma tillbaka. Och som sagt, många varför annars riskerar jag att inte göra som jag blir ombedd. Enkla, tydliga do’s and don’ts.
Han poängterade också att det var frågan om veckor, inte månader. Det är viktigt att jag kommer ihåg. Det är inte ett evigt tillstånd.

Så precis som med allting annat får jag angripa det här som ett projekt, något jag behöver lära mig att exekvera. I det här fallet, rehabövningar dagligen, alternativträna allt som inte gör ont och var extremt uppmärksam på signaler från foten. Mycket försiktigt, alltihop förstås. Jag kan inte lova att jag lyckas förstås, men jag ska verkligen anstränga mig för att ta hand om foten.Det är inte så att jag inte försökt innan, frustrerande nog, men jag har inte varit bra nog. Inte vaksam nog. Fast jag försöker igen, vad annat kan jag göra?

Jag ska se om jag inte kan filma rehabövningen jag fick, den är (som alla andra övningar som involverar gummiband) hopplös att beskriva men jag kan visa den: