Efter att ha suttit med ett webbprojekt hela dagen kändes det avlägset att springa. Hjärnan var slutkörd, hur skulle jag orka långpass när jag knappt hade
energi att gäspa? Jag siktade på att klä på mig grejerna. Sen att komma ut åtminstone. Sen börja springa. Sikta in mig åt det håll jag har fler alternativ åt, allt från 7km och uppåt i stort sett. Förbereder mig mentalt på att det i likhet med tidigare pass ska kännas andtrutet och jobbigt, blodgivningen påverkade mig rätt hårt förra veckan.
Det är då kroppen överraskar med att hitta den där sköna
rytmen, den som får det att kännas som att man kan springa i evighet. Tramp, tramp, tramp. 3 timmar
senare är jag hemma igen, hjärnan pigg och glad igen och kroppen tacksamt och
belåtet trött. Jag hade glömt att det kunde bli så, om man ger sig ut när det känns piss och allmänt risigt. Att de sänkta förväntningarna, de sänkta kraven tvärt om kan göra passet till ett av de häftigaste. Kanske var det alla timmarna vid tangentbordet som fick kroppen att längta efter rörelse?
Det var blött när jag gav mig ut, men skymningen föll ungefär när jag gav mig av och sen föll temperaturen också. Det blev ganska
halt när det blev kallt, kan man väl säga. Men det var rätt skönt att springa med vanliga
löparskor igen ändå, de hala partierna fick jag trippa lite försiktigare bara
och tänka mig för hur jag satte i foten och hur jag trampade av.
3h 13 min tog den här rundan förra
gången så jag kapade lite över en kvart, utan att det kändes jobbigare. Snittpulsen visade
sig också vid en jämförelse vara den samma, 76% av max. Inte särskilt
ansträngande alltså, men ohyggligt skönt. Kilometrarna bara rann förbi, den ena efter
den andra. Skulle tro att effekterna av blodgivningen klingat av nu. 😀
Det var jätteskönt när jag väl kom igång, löpningen gick på så låg puls att det aldrig blev riktigt jobbigt. Kunde andas på 3 steg, lyssnade på musik på Spotify, och några avsnitt av “Zombies, run!” och bara
softade. Visst hann det i stort sett bli mörkt innan jag gav mig ut, men det finns ju lysen
överallt i Stockholm nästan så pannlampan fick bli hemma 🙂
Jag hade min vätskeväst så jag inte ens behövde
stanna för att dricka, utan kunde trampa på istället medan jag drack. Det var
bara rödlysen jag stannade för, och inte ens det i Sumpan (är man lite smidig
där kan man komma över mellan bilarna, de flesta släpper på gasen lite snällt så man kan slinka
över utan att använda rödljusen och stoppa upp trafikflödet vid övergångsställena och då vinkar jag glatt) så det blev verkligen ett
skönt flow i löpningen. Det är inte alla dagar som det bara fungerar så där, men
idag … shit vad skönt! Det är de här passen man springer för. Den känslan.
Den känslan.
Tack 🙂
För mig kommer det, verkar det som, oftast när jag inte ens tror det ska bli nått vettigt alls. Som om jag slappnar av och bara gör? Jag vet inte, det är en “working theory” jag har, att det har med förväntningar och spänningar att göra.
Väntar oxå på det där långpasset som bara är “trampa, trampa” och med ett härligt flow. Har varit lite för trött de sista 5 km på 20 km rundor. Bra fokus:)
Tror jag snubblar bara jag ska försöka springa 5;2 osv 🙂
Tack!! Det där var ju synnerligen intressant! Det skulle faktiskt kunna vara därför jag inte får så mycket håll alltså, ska läsa mer noga senare men rent spontant känns det som att jag snubblat över något jag inte ens visste var bra att göra 🙂
Oj, vilken vetenskap!
Finns lite intressant läsning här från Johan – http://hjarnfysik.blogspot.se/2013/04/andningsteknik-for-battre-lopning.html
Ja, det kanske var utandning. Men det var svårt att byta i alla fall 🙂
Ja, jag läste något om det (fast då var det utandningen de fokuserade på) som varandes en teori om varför vissa får håll. Nu andas jag lite som jag vill, och inte alls säkert ut på samma fot hela tiden så det skulle kunna förklara varför jag så sällan får håll? Eller så springer jag för sakta för att få håll 😀
Jag läste nåt om andning för länge sen, typ att man normalt andas in på samma fot hela tiden (när man springer alltså), och minns att jag testade. Tror det var så att jag alltid andas in på när jag sätter i högerfoten. Provade andas in på vänsterfoten i stället, det gick, men kändes jätteavigt 🙂 Måste prova igen när jag vågar ge mig ut igen
Tack! In på tre steg och ut på … hm två eller tre kanske, jag reflekterade inte så noga över hur jag andades ut, jag noterade bara att det tog tre steg att fylla lungorna och fascinerades av det. Det är ju jättelångsam andning när man springer.
Bra skrivet! Hur menar du andas på tre steg? Andas in på vart tredje steg?