Funderar på vad de tär som gör att vissa personer inte blir nervösa
och andra blir som skrämda dvärgkaniner. Jag tillhör de senare kategorin.  Bara att jag anmäler mig till en tävling gör
att jag blir lätt illamående och får fjärilar i magen.  Jag vet mycket väl att det inte står
någonting på spel och ingen bryr sig om mig. Men likväl så smyger sig
nervositeten på. Jag har absolut inget att bevisa.  Jaha kanske någon tänker. Varför tävla över
huvud taget? Ja varför? Jo för att som ren mätfascist är det nämligen bara
resultat på tävling som räknas. Skit samma om jag simmar 50 fritt på under 30
sekunder på träning. För mig räknas inte detta. Det är nämligen bara under kontrollerade
former som resultat räknas. Det andra är att skulle jag inte ha en tävling som
mål skulle jag inte kunna motivera mig att träna. Problemet är att jag lägger
så enorm press på mig själv att jag inte heller kan prestera på tävling. Jag
blir helt enkelt ett ras.

Sen har vi människor som allid är coola lugna och sansade,
som lätt tilbakalutade kan prestera på topp när de själva behagar.  Åtminstone känns det så för mig … dvärgkaninen
spm stå där i sitt hörn med ett hjärta som tickar på nära maxpuls och svetten
sprutande ur kroppen utan att ens röra en fena. Varför?

Jag har nu bestämt att detta skall rådas bot på. Nix det
blir inte KBT utan jag skall exponeringsträna.. här skall utsättas för tävling…
punkt!