Under några år har jag i perioder gjort försök att få Grabben med mig på ett och annat träningspass.

Nästan alltid har man efteråt fått pillra ögonen tillbaka in i -hålorna på honom, så mycket har han skämts.

Jag minns en gång – 2009 tror jag – när vi låg där på våra mattor, längst bak på Friskis och Svettis i Uddevalla på ett Core-pass, och han efter varje övning lyfte huvudet och väste:

– Jag hatar Dig, Pappa!

Hans mest återkommande Skam har varit Pappas Träningsbyxor. Ett par svarta, och ett par grå. Liten slits i sidan. Typ nylonbadbyxor, blanka, och med korta ben.

Alltför korta, har han tyckt, Grabben……….

Men de är ju nästan outslitliga, och går ju att bada i också, när Nöden (läs anständigheten) kräver att man använder -byxor.

I alla fall, vecka 9 var det dags att köpa ett par byxor till att inleda ute-löpnings-säsongen med. Vi gick tillsammans till Team Sportia.

Off-black, ville jag ha. Färg alltså ( svart är ju “ingen färg” ). Det var inte att tänka på. Gud Förbjude att nån skulle löpa i svensk terräng eller stad iklädd långbyxor i någon annan färg än svart!

O-tajt, ville jag också ha. Det var inte riktigt rätt replik, eller viljeinriktning, på Team Sportia……

– Det är ju mest tajt nu för tiden, sa det välmenande Biträdet.

Så jag provade välvilligt ett par tajta varianter, och kom ur provhytten som nån slags korsning mellan Billy Elliot och Alien.

Sonen och jag var för en gångs skulle eniga. Det fick bli det enda O-tajta paret, som dessutom såldes på Rea för 199 kronor. Käcka passpoaler* i reflextyg.

PERFEKTA några dagar senare, på Melodifestival-gympa. Danny Saucedo hade kvalificerat sig till Finalen veckan innan, och “reflex-revärer” tillsammans med koreografin till “Amazing” satt som en smäck!

Eller som ett par byxor. Otajt.

(* passpoaler är “dubbelvikta” sömmar, liksom)