Igår kunde jag springa, då var jag glad. Det gjorde inte ont, men jag kände att jag blev trött i vaderna (båda faktiskt) efter ett tag. Möjligen lite tröttare i bråkiga höger än snälla vänster. Jag tog det jättelugnt och fint, och passade på att njuta av det vackra vädret.

Idag är det minst lika fint väder, men med den skillnaden att jag inte törs belasta vaden med löpning idag.

Jag vet att man kan alternativträna, men hur kul är det (bläh!). Det är ju springa som är roligt.

Så idag är jag lite mulen, eftersom jag hade velat ta en runda. Kanske förbi Barkarby och hälsa på kossorna och hästarna. Kolla om kalvarna blivit större.

Träningsvärken från styrkepasset i måndags hade inte hindrat mig från att springa. Däremot törs jag inte springa när jag är medveten om vaden. Det gör inte ont, den stramar inte när jag tänjer försiktigt, det spänner inte och det är inte så att det sticks eller hugger. Men jag känner vaden. Nånting stämmer inte.

Det kan vara utslag av min paranoia också, det vet jag. Men om det inte är det och jag chansar finns risken att jag drar upp något som tar mer än bara 2-3 veckor att ta hand om. Så kul ska vi inte ha.

Humöret pendlar mellan surmulen och optimistisk. Jag hoppas hjärtinnerligt att jag inte förstört Stockholm Marathon och chanserna att ta mig runt. Några personliga rekord kan jag glömma, en maxning tror jag inte ens själv på. Men jag skulle vilja komma runt, klara loppet och göra det med så lite ont som möjligt.

Allt snack om farter, distanser, underlag och kupering är irrelevant för mig. Jag skulle vilja kunna ge mig ut när jag vill, så långt jag vill och springa mig så trött jag önskar bli. Bara springa i näsans riktning eller åka nånstans och försöka ta mig hem.

Egentligen är springa det enda jag vill.