Efter Metallicakonsterten gick jag ner i vikt igen till 1 hekto över lägstanoteringen, så jag var rätt nöjd med mig själv. Det var med den känslan i kroppen jag kom till Vårruset i Växjö tillsammans med hela familjen. Solen strålade, fåglarna sjöng och vi hade medhavd picknick i gröngräset. Lilltjejen orsakade nästan olyckor där hon satt i joggingvagnen och gurglade, vinkade och ropade “hej hej”, folk snodde och snärjde för att vinka tillbaka så pass att de nästan stod på öronen på kuppen.

Maken berättade att minst två gånger under loppet var det löpare som skulle vinka också, som höll på att orsaka seriekrockar på kuppen när de skulle vinka åt henne. Det var det mest spännande hon varit med om tydligen, en löpartävling modell större alltså. En massa färgglada människor som springer! Bebis satt i joggvagnen och sprattlade med benen hej vilt, ögonen klotrunda av förtjusning och så vinkade hon vilt och klappade i händerna. När jag fick syn på mina hjärtan mot slutet av loppet satt hon och såg hur lycklig ut som helst och sprattlade glatt.

Jag försökte verkligen kräma ur benen allt de hade, och jag tror jag lyckades rätt bra med det. Jag visste att första kilometern skulle bjuda på en brutal backe, men lyckades ändå inte hålla igen utan där gick det väldigt fort, 6:25 på första kilometern. Dumt, dummare än tåget, men oundvikligt antar jag. Det kan bli så när jag är övertänd. Resten av kilometrarna blev en kamp, bara 500m till. 500m är långt när man har mjölksyra upp över öronen. Trots den misslyckade starten kom jag in på 34:34 vilket är väldigt bra för att vara med så mycket övervikt som jag fortfarande har kvar, 15,9kg till ska bort. Om det stämmer att varje kilo lägger på 3 sekunder på kilometertiden lägger min till nästan 48 sekunder per kilometer. 

Nu är det inte fullt så enkelt, om jag plötsligt förlorar de där kilona kanske min förmåga att springa förändras också och det finns inga garantier för att jag skulle ha snittat 6:07 istället för 6:55 per kilometer men det är en kul tankelek. Det säger dessutom lite tycker jag om hur mycket övervikten frestar på kroppen, vare sig vi tycker vi känner det eller ej.

Stegmålet sprack ju för inte så länge sedan så jag får börja om på en ny streak igen. Det verkar vara tji att hålla sig på grönt mer än 2 veckor i sträck, sen är det alltid något som kommer i vägen. Men vecka 29 gick bra, 101 441 steg på veckan när målet var 56 000 steg ger ett snitt på knappt 14 500 steg per dag. Sen gick det utför efter det, 78 000 steg förra veckan och 43 000 steg hittills denna veckan. 

Jag är ju åtminstone aktiv, betydligt mer än när vi bodde i lägenheten. Det finns alltid mer att göra.

Nu kanske det låter som att jag bara springer runt och stressar men jag har faktiskt hunnit med att prova mina stickor och restgarnerna jag köpte, ligga i solen och somna, läsa och slappa lite. Det är inte bara aktivitet.

Ibland stannar jag upp och luktar på blommorna.