Vi åkte på fredagen till hotellet och checkade in, och på lördag morgon gick startskottet. 6 timmars löpning stod för dörren, och de första 3 timmarna gick fruktansvärt bra. Ansträngningsnivån var låg, pulsen var låg och allt var bra. Vid 3 timmar vänder vi varv och springer åt andra håller för att avlasta kroppen som annars tar väldigt mycket stryk att springa i skarpt doserade kurvor åt samma håll hela tiden.

Vid 4 timmar börjar jag känna att fötterna ogillar livet. Jag försöker ignorera det så gott det går. Jag har normalt sett inga större problem att ignorera blåsor, särskilt inte om de dyker upp på samma ställe hela tiden. Då vänjer man sig. Men den här gången letade de sig till nya ställen, och började göra ont!

Vid 5 timmar bestämde jag mig för att stanna på marathondistansen och låta det vara bra med det, jag ville verkligen inte förvandla fötterna till köttfärs. Det är inte det att jag inte tagit skor och strumpor jag är van vid, jag är ingen nybörjare. Det bara måste bero på underlaget, för det är bara i inomhushallar jag får så här brutala – och smärtsamma – blåsor. Det blev likadant i Växjö, och senast jag var i Karlstad för den delen.

Maran gick på 5:08:22 och är i all blygsamhet fjärde snabbaste maran hittills.

Idag är jag öm i fötterna, och det har inte blivit bättre av att jag suttit och kört hela dagen. Som tur är känner jag inte av benen något särskilt, möjligen lite seg och stel men annars är det som vanligt. Bortsett från de där blåsorna då.

Jag blir så trött.