Dagens lilla skogsrunda innehöll en liten oplanerad vilopaus efter att marken plötsligt hade rest sig och slagit mig på käften.

Roten var inte stor men det är ju, som vissa hävdar, inte storleken som har betydelse utan själva, eh, resningen. Vurpan blev tämligen våldsam och jag får vara tacksam att det var en gräsbeväxt tuva och inte en sten som tog emot mitt huvud. Det svartnade ändå för ett ögonblick och jag såg bokstavligen stjärnor. Den hårdaste smällen tog jag nog i pannan och pannbenet brukar ju vara tjockt på oss löpare. En ganska fin fläskläpp lyckades jag också skaffa mig och när jag skulle spotta ut jord och barr ur munnen var jorden märkligt röd. Skumt.

Nåja, efter att ha känt efter ett par minuter gick det bra att jogga hemåt i alla fall. Ståndaktigt, för att fortsätta skreva, förlåt skriva, i en organisk anda.

Hur kändes det innan det blev svart då?

Jo, tackar som frågar!

Efter att ha tagit det lite lugnare förra veckan rent mängdmässigt verkar jag ha kommit in någon sorts superkompensation. Gårdagens 2k-intervaller gick i flygande fläng och i dag skulle jag bara jogga lite lätt, dessutom i Aquasocks eftersom min vänstra häl ville slippa vanliga skor. Ändå eskalerade tempot bortom all begriplighet. Jag “joggade” nämligen fortfarande när klockan upplyste om att tredje kilometern gått på 3:36. Efter att ha svängt in på den trixigare skogsstig som snart skulle bli mitt fall gick fjärde km på 3:48, eller troligen något snabbare eftersom den noteringen innehåller det där haveriet som beskrivs ovan. Kanske 3:40?

Kan jag pricka in en sådan formtopp om en månad när det är dags för Nordic Classic halvmara är den enda utmaningen med 3:45-farten att inte ryckas med och öppna loppet alldeles för snabbt. En sådan dag är 1:20 ett ganska blygsamt mål, men en del av utmaningen är ju att ha just en sådan dag den dag som det gäller.