Tre man inom två sekunder – det var tajta trikåer i årets Säpojogg!

Upplägget för joggen var i år både exakt som vanligt och helt annorlunda, beroende på perspektivet. På grund av Sverigedemokraternas dag i Almedalen i går hade nämligen Säpo skjutit upp sin jogg till onsdagen, något som tydligen nästan alla lyckats få reda på.

Utom jag, Fred och två snopna tjejer.

Detta innebar DNS för Fred, som inte kunde ta ledigt en förmiddag till, och en tuff morgon för mig som lovat att hjälpa till som löpledare för Lidingöloppets öppna träning vid Kallis. Lilly, Sture, jag och Åsa A fanns på plats för Roma och fick ett 10-tal träningssugna med oss på en lugn runda med start kl 7. Jag joggade hemifrån 6:30 och när jag kom till Säposamlingen hade jag redan betat av drygt 12 km låt vara i lugnt tempo och med flera pauser.

Benen kändes dock pigga, och utan Fred i startfältet pekade Säpo plötsligt ut mig som den främste utmanaren.

Jämfört med tidigare år kändes inledningen mer kontrollerad. Det rullade på i bra fart utan att vara överambitiöst, och i år var det inte så många som tokrusade i början. Det förenklar farthållningen när man slipper sprintdårar som stendör efter 500 meter.

Efter ett par hundra meter hade jag etablerat mig som klar tvåa, med Säpovakten Peter Engman ett par sekunder framför mig. Luckan var rätt konstant ända till Domkyrkotrappen. Vid denna punkt låg jag i fjol betydligt längre bak men kände mig trots det betydligt mer sliten. I år var läget helt under kontroll, även om det förstås börjar att suga lite i benen.

Jag tog trappan med dubbelsteg hela vägen, ett annat säkert tecken på att benen var med mig. Peter höll ledningen uppför men jag tätade luckan och direkt efter trappan klev jag om. Han gjorde inga ansatser att kontra och utmed den lättlöpta Nygatan fick jag en liten lucka.

I hörnet mot Hästgatan fick jag en förvarning från en åskådare och hann precis snäva in i kurvan innan jag krockade med en bil. Nu väntade slalommomentet nedför den alltmer välfyllda Hästgatsbacken, där förmiddagsflanörerna var lyckligt ovetande om att ett 70-tal dårar rusade mot dem uppifrån klinten.

Jag hade nackdelen att vara den första dåren och trots mina högljudda varningsskrik fick jag bromsa och sidoparera några gånger. Jag tänkte ta och skylla lite på det redan här, så ni har det i bakhuvudet när vi kommer till slutet…

I övre delen av backen hade jag ett tag en ganska klar lucka bakåt och jag hann känna mig som en vinnare ett litet tag, men efter några inbromsningar hade jag Peter precis i ryggen när vi passerade valvet och svängde in på Tage Cervins gata. Det var med andra ord bäddat för spurtstrid, och det är ju tyvärr inte min paradgren. Jag pumpade på för att försöka knäcka Peter på långspurt, men han bet sig kvar in på svängen runt dammen. Med drygt 100 meter kvar klev han om, men det var ingen Bagarnspurt utan lite mer finkänsligt. Jag hängde med, men orkade inte om. För säkerhets skull kom det ytterligare en förmåga i vitt bakifrån och jag slet nu för livet, eller åtminstone andraplatsen. Det gick vägen och jag lyckades hålla undan, men Peter gjorde detsamma. 5:41, 5:42, 5:43 blev tiderna på tättrion.

Det verkar med andra ord alltid finnas en Säpovakt som är en liten gnutta bättre än jag. Tre år i rad har jag spöat alla vakterna utom en, men det har aldrig varit samma som slagit mig. Det tyder ju trots allt på en viss bredd.

Att torska så knappt efter ett väldisponerat och kontrollerat lopp är lite snöpligt, men så blir det ju lätt i tajta lopp om man inte har någon spurt att plocka fram. Med mina blygsamma mått var det ändå en riktigt bra spurt i och med att jag slog en av två möjliga. Gott så. Och jag fick ändå ta emot förstapriset eftersom Säpo inte ger pris till sina egna. Tätstriden var dessutom såpass dramatisk att även den första förloraren fick bli intervjuad och plåtad av Expressen och Polistidningen. Om man hamnar i de färdiga tidningarna återstår att se.

Kul var det i alla fall. Som vanligt!