Med gnisslande hälsenor bestämde jag mig förra veckan för
att klappa ihop tävlingssäsongen 2017 och ta en tidig säsongsvila. Andraplatsen
i Blodomloppet Visby – min bästa placering i 10 km-klassen – blev därmed
”årets” sista tävling. Det vill säga, det blir säkert fler lokala tävlingar
innan vi skriver 2018, men dem ser jag mer som upptakten inför nästa säsong än
som fullbordan av denna.

Att frivilligt vila utan att vara trasig innebär att jag
uppbådar en (för mig) närmast unik lyhördhet för kroppens signaler. Det vanliga
brukar ju vara att beklaga och oroa sig men ändå köra på tills haveriet är ett
faktum. Den kloka och mogna försiktigheten är nog inte främst resultatet av att
jag med åldern blivit så mycket visare. Snarare är det för att jag känner mig
ganska nöjd och av olika skäl inte planerat in några sena säsongsmål. Att
springa med smärta när jag inte satsar mot nåt särskilt känns småkorkat.

Men nöjd är jag. Och det ska man nog vara om man på sitt
47:e levnadsår krossar personliga rekord från 800 meter upp till halvmaran, och
till och med de halvdåliga tävlingarna är bättre än fjolårets bästa. Fjolåret
som, kanske ska tilläggas, var mitt dittills bästa år som löpare.

Det kan vara läge med ett kort bokslut innan jag vänder
blicken mot framtiden.

Vintercupen, denna prestigekamp i löpningens högsta
divisioner, gav goda formbesked (dvs pers) på de längre distanserna medan
totalsegern rann mig ur händerna genom en halvdålig (6:24) insats på 2 km. Min
plan för vårsäsongen var dock att göra en bra (en bit under 1:20) halvmara på
Nordic Classic i april för att sedan skifta fokus till snabbhet inför 1500
meter på Island Games i juni. Av detta blev det inget men ändå succé.

På Nordic Classic fullständigt flög jag fram på fjäderlätta
ben i ca 6 km innan jag och damledaren Hanna Lindholm sprang rakt fram där vi
borde ha svängt och där gick den tävlingen åt helvete. För att inte vaska
formen anmälde jag mig snabbt till Kungsholmen Runt två veckor senare och där
satt den till sist, rätt upp i krysset. 1:18:24 var pers med 1:50, och det
kändes ändå som att det kunde finnas mer att ge.

Med lite mer fokus på fartträning blev det ett par
halvspontana medeldistanslopp på vallen, där spurtsegern mot Viktor Almgren på
800 m kändes som den största prestationen. 2:20,97 borde jag kunna ta lite till
på, men jag såg det mest som en etapp på vägen mot 1500 meter sub 4:30.

En tydligare föraning om att fartträningen gett resultat
fick jag på Ladingsränne. Det var där jag för allra första gången spräckte 36
minutersvallen i fjol, och nu gick det på 35:20 i betydligt tuffare
förhållanden. Årets gyllene månad var inledd!

När det vankades DM på 10 000 var jag således ganska
säker på att 35-vallen var nåbar. Med strålande samarbete växeldrog jag och Henrik
till 34:54 för mig och 34:51 för honom. När det stora äventyret Island Games på
hemmaplan drog igång fick jag plötsligt byta distanser från 1500 meter till
10 000 och halvmaraton. Detta var jag nästan enbart glad för och de 25
varven på första tävlingsdagen gick återigen under 35 minuter. Jag missade mitt
pers med 64 hundradelar men det var också den enda missen i ett lopp som var
riktigt kul.

Island Games var för övrigt sjukt kul även i alla andra
avseenden utom vädret, som sög. Avslutningsdagens halvmara avgjordes således i
regn och friska nordliga vindar. Att jag skulle kunna persa på en bana som
förutom två långa motvindssträckor utmed havet även bjöd på Snäckbacken två
gånger och Lasarettsbacken hela vägen upp till Norrgatt på den 20:e kilometern,
det fanns liksom inte på kartan. Jag tittade förstås på klockan för att ha koll
på ansträngningsnivån men någon matematik ägnade jag mig inte åt. Jag noterade
att min lilla klunga passerade milen på ca 36:18, men det var inte förrän efter
att jag sprungit ifrån Hejdström i Lassisbacken och tagit mig i mål som jag
insåg att jag brutit en minutvall till. 1:17:56 blev tiden i det som jag nog
håller som mitt absolut bästa lopp någonsin, oavsett distans.

Därmed var den gyllene månaden till ända. Almedalsloppet veckan
därpå sprangs på tunga ben, och det var ju inte så konstigt. Viruddenloppet
gick nästan på sekunden lika fort som i fjol. Då var det årets bästa tävling,
nu kändes det som en av de sämsta. Grundformen fanns, men inte den riktiga
spetsen. Samma känsla hade jag på VSM i Karlskrona, om man bara ser till tiden
(35:31), men där var ju fokus på placeringen och bättre än etta är det svårt
att bli. Med ett SM-guld i handen ska man kanske inte stå och vara missnöjd,
och det var jag inte heller.

Med lite halvdan sommarträning och halvdana resultat under
sommarens andra halva – i alla fall jämfört med försommarens triumfer – blev
det lite ofokuserat efter VSM. Blodomloppet vill man ju i alla fall springa,
och när Doktor Hans valde korta banan fanns det inga taktiska brödrostskäl att
inte springa den långa. På grund av kraftigt manfall i täten visade det sig att
jag i princip var klar tvåa redan i startfållan (Fred är ju i en klass för sig
och ingen jag såg till borde ha en chans att hota mig ens om jag gjorde en skittävling)
så jag inriktade mig på att försöka hänga på Finlands coolaste landslagslöpare
Sandra Eriksson, som högst oväntat dykt upp. Vi sprang tillsammans på första
kilometern men när den klockats till 3:16 och hon fortsatte att bomba på så
släppte jag henne, trots att den traditionsenliga motvinden vid havet på andra
halvan hade varit mer uthärdlig i sällskap. Första halvan gick ungefär 9
sekunder snabbare än min sluttid på halva distansen i fjol så när motvinden,
ensamheten, motivationsbristen och slutligen Lotsbacken slog till på andra
halvan gick det inte så fort. 19:22, plus/minus någon sekund, men sluttiden
36:49 var trots allt den klart bästa jag gjort på denna mycket tuffa bana. Med
något att springa för på andra halvan (och kanske någon att växeldra med i
vinden) hade jag nog kunnat springa 20 sekunder snabbare, men Sandras 36:05
fanns inte i gubbakroppen denna dag. Så kallat tjejstryk har jag dock inga som
helst problem med när jag möter ännu aktiva OS- och VM-meriterade elitlöpare…

En betydligt större bragd gjorde Axel. Han har visserligen
joggat 6-7 km vid ett par tillfällen men 5 km i tävlingsfart är ändå väldigt
långt för en 10-åring med endast sporadisk löpträning bakom sig. Nu rör han sig
mycket i andra former, inte minst på fotbollsplanen, men det är ingen garanti
för att kunna springa långt och snabbt.

Med 25:21 tog han 20:e-platsen av 127 herrar på femman och
med det var han utan konkurrens i sin ålder. En tolvåring var 21 sekunder före
och en 11-åring 32 sekunder efter, det var det närmaste. Men framför allt såg
han så glad och fräsch ut när han kom in på banan för spurten. Intervjun för
storbildsskärmen 5 sekunder efter målgång var episk!

Den gångna helgen var det Lidingöloppet, och för första
gången sedan 2010 (då jag återhämtade mig från en stressfraktur i foten) stod
jag inte på startlinjen. Det kändes precis lagom jobbigt. Det vill säga,
inspirationen rann till igen efter de senaste två årens lite slentrianmässiga
och halvhjärtade insatser. Nu är jag sugen på att låta ”Breaking 2” bli ett av
huvudmålen 2018. Kanske skulle man göra en efterlängtad comeback i
Göteborgsvarvet, med målsättningen sub 1:17:30, på vårkanten och därefter rikta
blicken mot Suffer Island. Jag får suga lite till på karamellen!

Nu väntar en vecka till med totalvila och därefter smyger
jag igång med lite mysjogg i nån vecka innan Base Camp 2018 börjar. Förra
veckan kändes det helt ok att vila men när sommarvädret oväntat kom tillbaka
lagom till helgen började det rycka som i en knarkare på rehab. Vi får se hur
länge jag kan stå emot. Stalltips: om det är fint väder nästa vecka springer
jag Ringmuren Runt!