Skulle jag gnälla varje gång jag är öm i något, eller “har en känning” (vad nu det betyder) skulle bloggen inte handla om något annat. Tränar man hårt gör det ont. Rätt ofta till och med. Men så länge det inte stannar kvar mer än någon dag eller två brukar jag inte bry mig.

Nu är min tidsuppfattning lite si och så, jag har inte styrketränat i evigheter så det är omöjligt att jag har haft träningsvärk i evigheter – men det känns så!!

Det är inte heller samma träningsvärk. Jag skaffar ny i rask takt, och eftersom jag växlar mellan överkropp och underkropp har jag i stort sett träningsvärk jämt.

Så nu är jag faktiskt lite gnällig. Jag lyfte lite mer än normalt i knäböjen igår och då är benen helt bombade idag, ska det vara så? (antagligen…)

Det påverkade förstås löpningen idag, inte så som man kan tro däremot. Jag förlorar tydligen helt och hållet känslan för “jobbigt”, “lätt”, “lagom” och tappar den lilla fartkänsla jag eventuellt kan ha haft. Så ena kilometern gick nästan i halvmarafart, sen försökte jag kontrollera mig och misslyckades. När jag väl lyckas sänka farten kommer jag ner på marafart. Jag skulle alltså springa lugn distans idag, närmare 20-30s/km långsammare än det blev. Noll koll helt enkelt, och ett sånt där pass som inte ger den återhämtning som kroppen kanske hade behövt inför morgondagen.

Så jag är lite kritisk, det var inte ett helt bra pass faktiskt. Fast den verkliga värdemätaren får jag förstås imorgon. 15km med 6km fartökning på mitten. Imorgon, när det ska gå undan är det inte alls säkert att kroppen är med på noterna bara för att det gick för fort idag. I så fall var det ett dåligt pass idag.